Bentes blogg

Jag läste upp min text Resfeber för några deltagare i kursen och för min dotter med pojkvän på vägen hem. Mitt intryck var att de tyckte det var lite läskigt och lite spännande. De ville få facit - vad hade hänt och hur hänger det ihop, egentligen? 

 

Det fick mig att tro att jag har förmågan att fånga ett intresse och att jag kan skriva spännande.

 

Det tror jag inte längre. Ja, alltså, det kanske jag kan, men jag tror inte längre att det där med spänningen uppfattas av alla.

 

Blev inspirerad av att få feedback och la ut min text Resfeber på Facebook med en inbjudan att berätta vilken stämning, känsla, den förmedlar.

En hel drös personer har glädjande nog svarat. Svaren förvånar mig.

Jag trodde det var uppenbart att jag skrivit en ganska otäck text eller åtminstone att den är potentiellt riktigt otäck. Här kan vad som helst ha hänt. Övergrepp. Rymning. Mord. Eller bara märkliga triviala tillfälligheter. Det verkar som jag lyckades förmedla det när jag själv läste upp texten. Men när jag överlämnat läsandet till andra så verkar den spännande dimensionen, med ett eller två undantag, helt ha gått förlorad.

 

De lyfter in ett innehåll som passar deras liv eller ett innehåll de tror att jag reflekterar över. De läser något annat än vad jag skrev, vilket alls inte är att förakta. Men det problematiserar skrivandet. Vet inte vad jag ska dra för slutsatser, just nu.

Vad jag har skrivit är alltså inte lika med vad andra läser. Inte förvånande, i och för sig. Men mycket lärorikt för en som vill skriva mer av fria texter och kanske spänningsromaner.