Bentes blogg

Jante undrar varför jag sitter här och självförhärligar mig i en geniförklaring en kylslagen Valborg som denna. Se förra bloggen.

 

- Jo, jag boostar mig själv. För det är vad jag just nu behöver.

 

Det kallas för självstöd på det fikonspråk jag använder. Inte att förakta, faktiskt. Självstödet alltså, inte fikonspråket.

Mitt idoga lyssnande på P1s och P3s dokumentärer har närmat sig botten. Alltså, jag har satt i mig i stort sett alla. Därför är jag tacksam för att mågämnet Leo berättade om Genier. Flickvännen till hans kusin, Moa Gammel, har gjort en uppmärksammad pod-serie under namnet Genier. Det är intervjuprogram med kvinnor, som visat förmågan att äga sitt eget liv.

Det är Moas definition på geni nämligen. Geni är man om man har förmågan att äga sitt eget liv.

Jag började med att lyssna till intervjun med Malou von Sivers. Det gjorde mig gott.

 

Det är inte för inte jag tänker på mig själv. (-Jante, håll dig undan nu!) Är det något jag varit bra på, så är det att äga mitt eget liv. Jag har gått min väg och varit trogen mig själv. Jag har sagt upp mig från mitt enda fasta jobb för 30 år sedan för att gå min väg och jag ändrade kurs ännu en gång för 20 år sedan och för 10 år sedan tog jag en mastersexamen. Ungefär. Jag har varit kreativt skapande och innovativ. Jag har brutit mark.

 

Just nu har jag satt ner foten genom att inte finna mig i att vara i det slukande arbetslöshetsträsket. På eget initiativ kontaktade jag Gapminder och bjöd ut min kompetens. Gapminder är den ideella stiftelse som startats av familjen Rosling för att globalt sprida en faktabaserad världsbild. Stiftelsens frontande stjärna är Hans Rosling, ni vet han med de engagerade föreläsningarna om globala trender och animerad statistik.

 

Jag prövas nu om jag kan vara till nytta för dem. Framtiden får utvisa om vi kommer att samarbeta på regelbunden basis. Alldeles otroligt är det inte. Initiativet är i alla fall ett exempel på att jag går min egen väg och inte gör vad som förväntas av en arbetslös kärring.

 

Det jag vill komma till är att det låter så tjusigt att platsa under Moas beteckning Geni. Det är en vacker fasad. Men gudarna ska veta att det inte alltid är så vackert på insidan. Det kostar på att äga sitt liv, eller som jag själv skulle uttrycka det, gå sin egen väg.

 

Det ställer till det, hela tiden. Det ger upphov till en mängd knepiga känslor och frågor.

 

T ex

- Dom tycker inte om mig.
- Hen överger mig (fast det är jag som överger).
- Men jag då?
- Hur ska det bli med mig? Hur ska det gå? Det kanske går åt hellvete?
- Alla andra har sina gemenskaper, men jag då?

- Men det är ju det här jag vill, det må kännas urk burk på vägen, men nu går jag! Det får bära eller brista.

Det kostar på att gå sin egen väg. Att gå sin egen väg är att aktivt ställa sig i utanförskap.

 

- Ska fan vara geni.

 

Moa Gammel säger själv om vad som förenar intervjupersonerna: - En känsla av utanförskap. Att de på olika sätt känt sig ensamma, behövt samla mod för att förverkliga sina drömmar.

 

- Man är alltså i gott sällskap. Och inte i vilket sällskap som helst. :-)

 

- Psst Jante. Du kan komma fram nu, för bloggen är oåterkalleligen publicerad.

Skattjakt hör ju påsken till. Numera får jag nog finna mig i att inte längre vara huvudarkitekt bakom förfarandet. De unga tar över och då blir med hjälp av modern kommunikationsteknologi. I alla fall i år.

 

Steg 1

När påsken var över frågade Leo mig

- Vad var nu det bästa med påsken?

 

Efter lite funderande kom jag fram till att det var det avspända kravlösa hänget med nära och kära, den totala vilan trots att det var intensivt med trotsiga och charmiga barnbarn. Och ett underbart försommarväder med sjungande fåglar och solskyddskräm.

Igår träffade jag för första gången vdn på Gapminder, Ola Rosling. Han är mer vd än jag föreställt mig.

Jag tog med mig Max, sonen, i egenskap av att vara professionell utvecklare av pedagogiska spel ämnade för skolans värld.

Vi träffade även produktansvarige Anna Rosling Rönnlund och lite senare, när Max gått, Hans Rosling en kortis.

Max och jag hade båda ett kreativt tänk med oss som vi presenterade. Dom var extremt snabba i uppfattningen och pratade om uppskalning worldwide.

 

Vi gick båda därifrån med var våra nya utmaningar, som är led i Gapminders nya strategi att nå ut med en faktabaserad världsbild i skolans värld.

Därmed kan man säga att det inledande samarbetet fortsätter och har utvidgats. Men också att jag undrar vad som händer, hur det kommer sig och att det ger sig.

Nu börjar påsken. Ha det riktigt skönt, alla.

Jag har lagt sista handen vid ett anbud som kollegan och jag jobbat med på sistone. För första gången är jag själv inte tilltänkt som genomförande konsult. Jag har också sett över underlaget för samtal med en potentiell samarbetspart / uppdragsgivare / arbetsgivare som jag ska träffa till veckan.

 

Lägenheten är städad, all tvätt är tvättad och disken diskad. Ja, alltså, jag är inte personlighetsförändrad. Jag hann nästan klart. Dammsugaren står kvar i sovrummet och jag hann inte riktigt dammsuga under sängen. Sitter i alla fall färdigduschad och fullkomligt redo att vara leeeedig.

Tänker på en liten sekvens från någon av de tidigare vändorna jag varit på tvillingbesök. Hedda hade krypit upp i min säng och låg och lekte mormor. En mycket liten mormor, men dock. Hon höll ut armarna i en generös gest och log vänligt när Signe kom krypande mot henne. Så la hon armen om Signe.

 

En fullkomligt ovan upplevelse att någon leker att den är jag.

 

Åt det, och mycket mer, sitter jag och ler.

Jag har berättat om mitt omfattande lyssnande på framför allt radiodokumentärer.
Ett av dem, i två separata delar, har inte lämnat mig någon ro.

Dokumentären heter Den fastspända flickan 1 och 2 och handlar om ”Nora”, en trasig tonåring med självskadebeteenden som vandrade mellan olika HVB-boenden och som söker vård.

 

Journalisten Daniel Velascos trodde till en början att han skildrade bristerna i HVB-hem. Historien växte till något mycket större, då det under resans gång visade sig att ”Nora” var den flicka som fd länspolismästaren Göran Lindberg förgrep sig som allra värst på. Och om hur hon motarbetades i att få den behandling hon var både ordinerad och själv önskade.

Det som har stört min hjärna nästan mest var det motstånd hon bjöds av det system som skulle få henne att hela och läka. En psykiater spelar central roll här. Inte nog med att hon varit med om ohyggligheter. Systemet bjöd verkligen inte till efteråt. Har tänkt att historien har ”Män-som-hatar-kvinnor-vibbar”. Jag har också förundrats över ”Noras” mod att faktiskt stå upp och vittna och att spela in samtal för att säkra bevis.

Jag har också grunnat på ”tonen” i programmen. Det var så sakligt skildrat, inte skuldbeläggande eller uthängande. Lågmält sakligt, bara. Sensationsjournalistikens motsats. Kanske har det gjort att historien växt på sig i min hjärna. Långsamt men säkert har jag blivit både upprörd och förtvivlad.

Nu förstår jag att historien väckt uppmärksamhet, vilket helt har gått mig förbi.

ROKS (Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige) har nu utsett ”Nora” till att ha utfört årets kvinnogärning. Hon får pris för modet att berätta sin historia, vilket betyder mycket för andra utsatta att också våga berätta. Du kan läsa om utmärkelsen här.

Journalisten har också blivit uppmärksammad och flerfaldigt belönad för reportaget, bla Prix Europa i Berlin.

Jag bugar mig för båda två, både ”Nora” och Daniel, och deras samarbete att berätta om ett stycke komplex och smutsig nutidshistoria.

Nu i dessa tider då jag har svångremsekonomi har jag också järnkoll på läget. Jag har ett exceldokument där jag gjort min budget och där jag också för in alla expenser, lägger dem i olika kategorier och gör kvartalsvisa uppföljningar hur det går.

Det där går ju finfint. Men jag har gått och tänkt att man skulle ha en liten app där jag kunde föra in siffrorna i mobilen direkt.

Nu har jag letat både länge och väl efter en app. Och det finns massor för oss som vill ha koll på vår privatekonomi. De är antingen gratis eller så kostar de några tior.

Quapital, Tink, Smargbudget, MoneyWiz, Budget, Budgt etc.

Det finns ett men, i sammanhanget. Eller flera, faktiskt.

Dels ska man godkänna kopplingen till bankkonton och bankkort och jag vill inte ha den kopplingen, av säkerhetsskäl. Kännare avråder.

Dels verkar den uppbyggd för ungdomar som ska ha dag-koll på läget. Håller jag budgeten om jag köper de här häftiga glasögonen? Inte de stora dragen, som jag är ute efter.

Har nån tips?

Igår träffade jag kompis Anita i Kungsbacka. Fredagseftermiddag och vitt vin på soliga altanen. Jag berättade lite om hur jag har det nuförtiden.

Jag berättade att mitt liv varit som ett rakt streck utan yviga känsloyttringar. Trots arbetslöshet och misslyckat uppdrags- och jobbsökande har humöret varit alldeles stillsamt, som ett streck. Har undrat över lite över detta faktum för jag är van att vara bipolär light.

Jag har verkligen kunnat förtjusas och inspireras, tycka att livet är jätteintressant. Och emellanåt har jag varit döless, uttråkad. Livet har varit trist. Jag är en typisk nybyggare. Förvaltning är blä.

Med sådana upp-och-ner-kvaliteter har det tyckts mig märkligt att vara så jämn i humöret trots yttre dramatik.
- Är det så här det är att bli gammal, har jag tänkt. Trist i så fall. Och det har jag ju hört andra gamlingar säga. Att det är trist att åldras, depressionen lurar om knuten.

Med detta som bakgrund är jag på väg dit till vart jag vill komma. Just nu är alltså livet inte särskilt dötrist. Inte alls. Humöret är inte som ett jämt rakt streck heller. Nu djävlar i min lilla låda.

Illustrerar humöret med några snuttar på Youtube.

Salut Salon Quartet.
2Cellos. Från Kroatien. Lite mer 2Cellos. Och ännu lite mer 2 Cellos, Highway to hell, närmare bestämt.

 

-Vad var det min dröm sade härom natten. Watch up, var det inte det?

-Dra dina egna slutsatser om hur det kan vara med humöret när man blir gammal.

Kalmar län har drabbats av en pedofil som i skrivande stund har 11 anmälningar på sig för våldtäkt och ofredande av barn från 2 till 6 år. Det är förfärligt. För alla. Barn, föräldrar, anhöriga till både offer och förövare och – det är min grubbla idag – förövaren själv.

På nätet verkar det mer tillåtet än någonsin att brista ut i näthat. Röster menar att han borde hängas, spärras in i en madrasserad cell utan dörr till pensionen och att det "syns på hans bilder" att han är pedofil. På fängelser har pedofiler låg rang.

Det råder inget tvivel om att vi vanliga döingar förfäras över alla breddar.

Men.

En pedofil har aldrig bett om att bli pedofil. Lika lite som homosexuella bett om att bli homosexuella eller heterosexuella att bli heterosexuella.

Det jag vill komma till är att vi har fått vår sexuella läggning i arv. Sexuell läggning är inte en sjukdom, enligt min uppfattning. Det är en läggning. De flesta läggningar är helt OK, för utövandet har inga offer (om det sker med bådas samtycker förstås).

Det knepiga med just pedofiler är att det inte är OK att ge sig hän i sin läggning, för det är oacceptabelt med barn som offer för läggningen.

Jag tycker inte att det motiverar oss att hämningslöst hata en person som inte kan hjälpa den läggning de begåvats med. De behöver hjälp. Professionell hjälp. Hjälp av oss alla att avstå från sina drifter att ge sig på barn. Undrar om inte vårt oresonliga hat gör dem mer smygiga och svårupptäckta.

Det här är inte så väl genomtänkt. Det är snarare början på en grubbla. Jag försvarar verkligen inte övergrepp på barn. Men jag försvarar heller inte oresonligt hat mot personer som inte kan hjälpa den läggning de begåvats med. Av två onda ting vet jag varken ut eller in. Men, det är klart, i valet mellan att skydda en vuxen och att skydda ett barn, blir valet enkelt. Barn går först.

Jag blir så trött. Det är valtider och det påverkar snacket på ett sätt som får mig att ömsom somna och ömsom bli förbannad. Båda blocken är lika goda kålsupare.

Så här hör jag snacket gå.

 

Vad var det vi sa
Det här har vi påtalat länge och först nu…
Vi har länge påtalat bristfällig bostadsbyggnad, utbildning, militär rustning etc. Det är oroväckande att NN först nu tar konsekvensen och vill göra något åt problemet. Det är för sent.

Det är ert fel egentligen
Vi ärvde problemditt och problemdatt och har gjort fantastiskt resultat trots ekonomisk kris under vår tid vid makten. Budget har lagts. Naturligtvis belyses bristerna skildrat som från en drama queen.

Fel fråga ställd
Politikerna är också mediaskolade, märker jag. De får en fråga och svarar likt en kulspruta på en annan självvald fråga.

En del av mig förstår att politiken behöver belysas. Men jag tycker att sättet det gärs på är … ja, inte är det inspirerande. Jag vill ha mer av framsikt och beskrivning av vad slags samhälle man vill bygga, vad man är hyfsat överens om och vad som skiljer.

Snuttifiering
De har kortkort tid på sig att komma ut med sitt budskap. Det jag vill ha är egentligen inte något som låter sig förklaras på 15 sekunder.

Ett program där parterna både kommer till tals och blir respektfullt belysta
Jag skulle vilja ha ett resonerande program där ett parti i taget kommer till tals, där man ostört under ledning resonerar kring olika teman. Där man belyser dilemman, avvägningar, viljeyttringar etc. Lite som ”Min sanning”, fast i grupp. Efteråt kan det gärna få finnas en annan resonerande grupp som representerar andra partier och som kommenterar vad de hört, vad de högaktar och vad de gör andra bedömningar av och tar avstånd ifrån.

Jag vill väldigt gärna höra mindre av "Vad var det vi sa!" utifrån att vi har rätt och ni har fel. Mindre svart-vitt, mera nyanser av grått.

Jag är så himla förtjust i min lilla minihögtalare. Den är super.

 

Jag sitter här och jobbar med mitt intellektuella arbete, som jag skrivit om tidigare. Författar och illustrerar för två olika sammanhang.

 

Och så lyssnar jag via mobilen på program från Sveriges Radio. P1 direkt och dokumentärer, mest. Jag är spränglärd på antiziganism, rasbiologi, homofobi och fobier om allt annat än hetero-relationer, pedofili mm. Vi har verkligen en mörk historia och jag tänker att jag är del i att vidmakthålla mörkret. För inte har jag brytt mig. Här sitter jag i min ensamhet och låter mig upplysas.

 

Åter till minihögtalaren. När det ringer tystnar radion av sig själv. När jag lägger på återkommer programmet.

 

Hur bra får det vara? Himla behändigt.

I drömmen bearbetar vi vad vi är med om dagtid, eller hur?

Jag har drömt en knepig dröm i natt, med ingredienser både av tur och framgång och med konstigheter som jag inte greppar. Dessutom försvann drömmen likt gas illa kvickt efter att jag vaknade. Noterade omgående vad jag då kunde minnas när jag vaknade vid 6-tiden. Detta fångade jag.

Jag reste hastigt och lustigt till något, för mig inte särskilt välbekant, europeiskt land tillsammans med några få vänner. Allt gick så fort så jag fick varken pengar och biljett med mig. Lyckades i sista stund få fatt på hotellrum till mig själv.

Mobilen var full av röda markeringar av hälsningar i alla slags sociala medier. Inte det vanliga antalet 1-2-3 hälsningar/kommentarer utan nu var det betydligt fler, både 15 och 49. Som värsta tivolit, det blinkade meddelanden hela tiden. Överallt.

Jag grattades till att ha fått ihop det, fått ihop något, typ en relation, med vem vet jag inte. Fick oxå kritiska kommentarer. Från både bekanta och obekanta.

Men det var också nåt som var besvärande, bl a att inte ha pengar eller biljett. Något krångligt. Smolk i bägaren.

 

En dröm med tvetydigt budskap. Drömmen säger mig, watch up. 

 

Jag frågar mig naturligtvis hur jag har det och med vad jag ska se upp. 

Väl hemma i Göteborg passerade jag Designtorget på Centralstationen. Gick in för att kolla om de hade en sån där armledsväska som jag köpte för flera år sedan och som under utflykten behagade gå sönder. Jodå, det hade dom och den kostade bara 65 kr numera. Minns den som betydligt dyrare då jag köpte den förra. Toppen.

Före mig i betalkön stod en kvinna som köpte minihögtalare. Expediten visade på två varianter och berättade att den som var lite dyrare var bättre på basljud. Den var mycket liten, bara en liten kub med sida på 5 cm. Tittade på en skylt. Trådlös via bluetooth. Passar mobil, padda och dator. 

- Hm. Jag som kavar runt med mina portabla högtalare och dess långa sladdar mellan mina olika rum och de står aldrig där jag vill ha dem. Tänk om jag skulle slå till. Snart stuper jag väl på sladdarna.

 

Igår kväll invigde jag högtalaren genom att ligga i sängen och via mobilen lyssna till en radiodokumentär om morden 1989 på Sara Vestin och hennes kompis Sylvia Hoek i Härnösand.

 

Egentligen handlade programmet om uppblossande rasistiska hatstämningar och den motrörelse som växte fram i 5-i-12-rörelsen. Sara var med och startade den och den fick vind i seglen efter hennes död. Det gick hett till med gängbråk, misshandel av invandrare, Ku Klux Klan korsbränning och brandbomber som kastades in i flyktingförläggningen.

Den tiden är en del av min vuxentid i Härnösand. Jag var med på en del 5-i-12-möten på torget och jag gjorde 5-i-12-loggan som fortfarande används. Men jag var inte med i rörelsens drivande kärna. Saras pappa Stig Wallin, som blev rörelsens fontfigur, visade alltid sån tacksamhet för loggan som var mitt bidraget.

Slutkommentaren i programmet handlade om att rasist-yttringarna inte fick riktigt fäste och mojnade rätt snart på grund av den fredligt massiva 5-i-12-rörelsen. Den fick för övrigt spridning till andra platser i Sverige och även utomlands genomförs 5-i-12-manifestationer.

Det får mig igen att tänka på komplexa skeenden och hur de ska kunna göras begripliga och därmed påverkas. Alltså mitt nyåterväckta intresseområde. Tack vare en mycket liten spontant inköpt högtalare.

I Solna träffade jag ett halvkrassligt gäng.

 

I lördags gjorde vi i alla fall en heldagsutflykt till en gård nära Ulvsunda slott och twinsen fick rida för första gången i deras 2,5-åriga liv. Stort.

 

Vi såg också massor av små lamm och ett antal tackor som just lammat eller som skulle lamma vilken dag som helst. Varpå tjejerna i ett obevakat ögonblick sprang till skogs, delade på sig så de sprang åt var sitt håll och gömde sig bakom träd och stenskravel.

 

- Stön. Rymning är tydligen fortfarande kul. Skönt att de hade reflexförsedda knall-oranga regnställ på sig.

Jag har varit på en kreerande och familjegrisande turné till Max i Västerås och Tuva-familjen i Solna. Sånt gör mig till en hel och nöjd människa med nya griller i huvudet.

Jag bjöd in mig själv till Max och Mimmi i Västerås för en stunds kreerande kring den utmaning jag fått av Gapminder.

 

Det blev uppenbart för mig att den typ av skeenden som jag förevisade honom är han som klippt och skuren att kreera spel för.

 

Han blir sliten av sociala spel där känslor och relationer styr, men verkar mest bara upplivad och stimulerad av att kreera spel som åskådliggör skeenden som drivs av andra parametrar än de mellanmänskliga. Som barnadödlighet, t ex. Spelar ingen roll vilka relationer vi har, barnadödlighet inträffar oavsett, när hälsovården (mödra- och spädbarnsvård) inte finns på plats.

Konsten att via upplevelser och spel åskådliggöra komplexa skeenden för skolelever är något som Max faktiskt är både expert på och har erfaren av. Jag undrar om han kan räknas bland de sverigeledande på området.

På dagarna skriver och skriver jag. Och tänker och tänker. Och skissar och skissar.

Det är Boken om KIM som får denna uppmärksamhet. Och Gapminder med sina lektionsprojekt.

Jag kan gott och väl fylla min tid med detta.

Jag har konstaterat det förut och jag gör det igen. Shit, vad det tar tid att skriva en hel bok, och layouta den och illustrera den. Just nu ser det ut att bli en bok på sisådär 300 sidor. Men vi ska väl se över det också.

Det blir återigen en sån där bok som man läser från två håll. Om metoden från ena hållet och modellen med sin teoretiska och filosofiska förankring från andra hållet. Lite smått och gott i mitten. Tänkisar mellan de olika blocken i boken. Rikt illustrerad.

Är inte detta intellektuellt arbete? Är inte jag intellektuell nu?

Det måste jag vara för hjärnan känns både mjuk och mör.

Jag har inte tråkigt.

Har du hört talas om bechteltestet?
Det är ett test på hur mycket plats filmer ger åt det kvinnliga perspektivet får.

Vad det går ut på?
En film klarar sig genom att uppfylla tre enkla regler.

1. att filmen har två namngivna kvinnor
2. som pratar med varandra
3. om annat än om män.

Det är inte så många filmer som klarar testet.