Bentes blogg

Jag har Bennie på besök. Han genomgick en grå-starr-operation igår. Det är en operation där man suger ut hans egna grumliga lins och ersätter med en ny i plast och det tar en kvart. I hans fall tog det 25 minuter för han var lite trång. Fantastiskt. Det skedde på ett ställe där man bara genomför starroperationer. Industriell skala alltså. Redan när han gick hem såg han bättre.

Det har varit trevligt med besök och som alltid, när Bennie är i farten, så äter vi gott. Så nyopererad han var så bjöd han på middag. Den var alldeles särdeles god och gjord så här:

Fläskytterfilé, eller var det inner-?
2 dl grädde
2 dl lingonsylt
200 grader i ugn
2 timmar

Alltså ett 2 + 2 + 2 + 2 – recept. Till det åt vi mandelpotatis och drack ett gott ekologiskt vin (ORG de RAC Organic från Sydafrika) och som förrätt kronärtskockor. Undrar om han inte hade lagt skogschampinjoner i såsen också?

- Stön.

I natt var jag i fastighetsbranschen. Jag sålde mina två hus i jag-vet-inte-var. Ett lite större boningshus och ett lite mindre av nåt annat slag. Det mindre låg på en höjd ovanför boningshuset och kunde med "lätthet" förenas med det större via en nybyggd gång. Det skulle ge bra utsikt och höja värdet.

Jag hade fullt sjå med att skriva små meddelanden till presumtiva intressenter. Om hur de fick tag på mig eller ... ja det här var förvirrat, för affären skulle skötas av mäklaren. Jag höll länge på att snurra runt i de där meddelandena och fick sen ett klokt råd (av ett kommunalråd i Malmö) att inte skriva nåt om att kontakta mig, för det kunde komplicera det juridiska runt ansvarsfrågan.

Tidigt på morgonen (fortfarande i drömmen) såg jag en handfull intressenter klättra på husets fasadstegar och glutta in. Jag låg fortfarande i min säng. Kände mig uttittad och förbisprungen.

- Va?

- Ursäkta!

- Men vad i fridens dar har den här drömmen i mitt liv att göra?

Nu är jag tillbaka i vardagen efter trevligt firande av kottarnas ettårsdag. Vi höll till hos farmor Kattis i Bandängen för hon har lite mera plats. Det kom 35 pers och ytterligare några betydligt yngre babysar, som trängdes i hennes lägenhet och tvillingarna var trevliga och goa hela dagen.

 

Här sitter Signe exakt i centrum av bilden i pappa Leos knä och Hedda sitter hos faster Lova. Farmor Kattis sitter på golvet alldeles till vänster  och faster Matilda närmast till höger om röda fåtöljen. Kärleksfulla familjen, skulle jag nog vilja kalla dem. Utom bild finns farmors mor Gunnel, farmors far Roland, morfar Janne, mormor Bente (ja det är jag det) och morbror Max. För att bara nämna några. De har väldigt gott sammanhang att växa upp i, de där små tösabitarna.

 

Här är det uppbullat för diverse olika behov av laktosfritt, glutenfritt etc. Tårtbottnarna är t ex gjorda på potatis, kikärter och mandelmjöl (med mera) enligt ett recept i senaste Buffé. Faktiskt riktigt god botten, saftig och mustig.

 

Jag tänker med förfäran hur det kunde blivit om de hade vaknat på fel sida eller blivit överhettade av all uppmärksamhet. Men så var det alltså inte. De roade sig på ettåringars vis och lekte med presentpapper, snören, storlegobitar, bilar och sa dä (där) och ta (tack) etc. Signe tog sig en och annan promenad mellan vänligt sinnade uppfångande armar. Man kan lura henne att gå bortemot 5 meter nu, utan att ta stöd. Hedda tar ett par steg. Det fanns också många armar som ville bära på de två jubilarerna och det hade de inget emot. 

Många föräldrar skulle nog klä sina ettåriga döttrar i prinsesskläder en sån här dag.

Så var det inte här.

 

Hedda hade tigerkostym och Signe var panter. Förutom då de var iklädda bara blöjor för att stå ut med lägenhetsvärmen. Dom var så söta så hälften kunde vara nog.

Före sommaren bestämdes att Hedda, med hänsyn till hennes något sena utveckling, skulle kollas upp efter sommaren för remiss till habiliteringen. Dagens stora nyhet var att Heddas återbesök visade att hon utvecklats så väl under sommaren att någon habilitering inte behövs just nu. Hon ska kollas upp först om ett år igen. 

 

På det hela taget är det nåt robust och coolt över dessa två damer. De känns tåliga, på någe vis. Vilket är mirakulöst, med tanke på deras förutsättningar och start i livet.

 

Mirakelresan fortsätter alltså.

 

För er som undrat hur tjejerna ser ut - titta nu. Jag tänker inte publicera bilder på dem stup i ett. Det här är ett undantag.

Nu är jag lite mer Göteborgare. För jag har egna svampställen.

 

Efter 9 mil i bil, åtskilliga svettdroppar och ett vadat ben kunde jag summera skörden.

Inser också att "alla" ska hem ungefär samtigit så där på söndag eftermiddag. Kanske ska dom också laga till skörden?

 

Min kollega och jag har drivit vårt företag i 8 år. Under årens lopp har vi sökt bollplank och affärscoachning, än här, än där.

Gemensamt för dessa tillfällen är att vi landat i besvikelse och en känsla av att det inte gav nåt av större värde.

Nu har vi än en gång satt oss under lupp. Dels med en affärscoach där uppe i Sundsvall och så hade jag ett affärsbollande samtal med min son Ola igår.

Nu vet jag att det går att få en känsla av att bollandet har gett något värdefullt. Kanske inte LÖSNINGEN, den lär ju inte riktigt finnas, men absolut tankegods som ger färdväg framöver, bara vi får tugga på det ett tag.

Det är ju bra. TOPPEN helt enkelt.

Men det lämnar en förfärande eftersmak. Ingen av alla förståsigpåare vi hittills mött håller måttet. De har inte fattat komplexiteten och dynamiken i det vi håller på med. Råden och frågorna har kommit ur en förenklad syn på vårt entreprenörskap. Eventuellt kryddat med "lilla flicka, det går nog bra ska du se".

Just nu känner jag att jag vill be dem alla att kollektivt ta sig i brasan. Och det ska jag väl göra också, mera preciserat och riktat till dem som faktiskt är berörda.

Å andra sidan. Om den samlade affärsrådgivarkåren inte håller måttet, så skulle man kunna säga att jag och vi lärt oss något som de inte kan. Kanske något av värde?

 

Nu är det baske mig dags för en svamptur. Det var då sjutton också om jag inte skulle kunna hitta åtminstone en. 

Jag känner mig som mina (snart) ettåriga barnbarn som håller på att lära sig gå. Omåttligt stolt över mig själv.

- Kolla här!

 

För första gången på säkert 20 år har jag sytt något. Så att det blivit klart. Vad det bidde?

Ett vadlångt nattlinne. Bara raka bitar.

 

Mönstret har jag hämtat från ett älskat nattlinne i linne, som blivit bara trasor. Egentligen var det en italiensk boutique-klänning som kostade nån tusenlapp.

Nu sist när jag var ute och reste så blev jag av med resväskan. Där låg mitt andra älskade nattlinne, som för övrigt också höll på att falla i bitar. Även det en gång i tiden en dyr klänning av svenskt boutique-märke. Därmed blev jag nattlinneslös.

Nu har jag inte längre någon lust att köpa nattlinnen för några tusen styck. Särskilt som de är så enkla i sin skärning att i stort sett vem som helst skulle kunna sy nåt liknande. EVENTUELLT skulle jag kunna klara det.

Det är inte brist på tyg i mina lådor. Många nattlinnen skulle det kunna bli. 

 

Jag valde ett bomullstyg med svartvitt screen-tryck med förstorade relationsannonser på engelska.

Så här blev det. Och över detta är jag stolt som ett snart ettårigt barnbarn. Lite pinsamt att vara så stolt. Men säg det inte till någon! Och du, jag vet att sömmarna är lite bubbliga. Det har både med symaskinen och med sömmaren att göra. Och ja, jag vet att man kan pressa ut bubblet en aning. 

 

Nu är det bara som så att mitt strykjärn behagar leka kurragömma med mig efter flytten. Om det säger jag nu

- Fritt fram!

Nu har jag nyss lyssnat på ett hälsosamtal i TV4s Nyhetsmorgon som handlade om syra-bas-balansen i kroppen. Lite märkligt, för jag hade helt nyligen, sedan bara nåt dygn ägnat en del tankeverksamhet åt det där med syra-bas. Mest som frågetecken.

- Hur är det med syra och bas? Vad är hälsosamt? Vilka födoämnen ger det ena och det andra?

 

Därför spetsade jag öronen när hon (som ledde samtalen) flaggade för samtalstemat. Jag stängde inte av TVn som tänkt utan satt kvar och lyssnade.

Min intuition säger att här är nåt enkelt, självklart och mycket intressant. Dessutom inte ny kunskap. Inte alls. Snacket gick så här. Hela västvärlden försuras. Våra jordar, våra vatten och vår föda. Dessutom äter vi alltmer syrabildande mat, som t ex proteiner och vita mjöler. (Hamburgare)

Googlade naturligtvis och hittade den här sidan http://www.halsosidorna.se/Syrabasbalansen.htm som verkar vara rena guldgruvan för mitt intresse.

Tänker på det försök jag gjorde att äta LCHF och som jag på ett diffust sätt inte mådde bra av efter ett tag. Det är så att jag ryser då jag tänker på LCHF. Ändå ser jag folk som mår bra av det och som rasar i vikt. För mig blev det varken eller.

Tänk om jag med min onda stela kropp och där det onda går i vågor, kan få den att må bättre genom att bli mer basisk? Å andra sidan:

- Äntligen nåt som känns "rätt".

Känns som att sent ska syndarn vakna. Å andra sidan:

- Kosten i all ära, motion är fortfarande hälsosamt.

 

Det här med syra-bas-balansen måste utforskas.

Det har varit regnigt hela dagen och jag har varit inomhus hela tiden. Först mest degandes. Efter att ha pratat med sonen om företagets situation tog jag mig i kragen och kom mig för att börja sy.

Det började strula på en gång och kändes om att jag höll på att göra omtag i konsten att inte få teknikens under att fungera. För er som har läst min blogg en tid vet att jag bloggade om ”Konsten att leva med mig själv” i vintras och då skrev jag om hur det var att installera TV och bredband. Det var en hel serie bloggar som finns på min förra bloggadress kontext.blogg.se.

För flera dagar sedan trilskades jag med undertråden och brist på nålar. Efter det behövde jag en längre paus för att kunna göra omtag. Nu skulle jag bara sätta mig att sy.

- Men få se nu, ska det inte finnas en sån där syfot? Där fanns ingen syfot. Suck. Ny paus.

 

Tog fram instruktionsboken och fann en sida i den som berättade att min mamma, Ruth Henriksson, köpte den i Byske den 29 maj 1964. Ett annat papper berättade att den reparerades 26 juni 1995 åt Ruth Sylwan. Det är samma mamma båda gångerna, men det senare namnet är hennes flicknamn som hon valde att ta tillbaka efter skilsmässan från min far.

I instruktionsboken kunde jag säkerställa att jag satt i nålen korrekt. Och nu hittade jag bilder på olika syfötter och sådana hittade jag i en liten låda. Kunde inte se hur de skulle monteras. Men, det var på någe vis som om kunskapen satt i kroppen. För efter ett tag visste jag precis hur jag skulle göra. Det var en arm jag skulle lyfta upp så att jag kunde trä syfoten på en pigg och sen en klämma att klämma fast den med. Muskelminnet måste ha aktiverats efter att inte ha varit i trafik på säkert 20 år.

 

Nu kunde jag äntligen börja sy.

- Men hur var det nu då, med trådspänning och raksöm respektive zigzag-söm?
Behövde ytterligare en omgång paus och sen komma igen. Bara för att upptäcka att när jag sydde bildades ett tjorv på tygets baksida och maskinen bara hostade och tuggade och hade sig alternativt bara stod stilla på fläcken och sydde. Paus nummer 3 och på det igen. Allteftersom jag sydde blev den som mer och mer medgörlig. Till slut gick det riktigt bra.

Nu är jag i princip klar med det där enkla nattlinnet jag sytt.

 

- Tänk, maskinen jag syr på är snart 50 år gammal. Och jag tycker att den ser rätt modern ut. Undrar om Bernina finns kvar som fabrikat? Då var det här en fin maskin.

Den som tror på

ständig tillväxt
på en planet

med ändliga resurser
är antingen
en ekonom
eller en idiot

Hämtat från Anders Wijkmans Sommar-program i år.

Vidare sa han
Dagens politiker agerar som om lösningen på morgondagens problem är detsamma som en gång skapade problemen.

Vi behöver en cirkulär ekonomi...

 

Han sa många bra saker, den där Anders.

 

Dörmed har jag tagit mig en utflykt i de stora frågornas land, istället för att ägna mig åt realia. T ex att jag inte får symaskinen att funka. 

När jag lyssnar på nyheterna kommer då och då upp nyheter som speglar samhällets dubbelmoral. Eller, det är inte så lätt att vara moralisk när intressena går i kors.

Sveriges krigsexport – värnande av fred, bara sälja till icke krigförande länder. Säljer till och samarbetar med USA som för krig med Irak. Vi kan inte avbryta samarbetet för då blir vår säkerhet osäkrare med ett surt USA. Och så går vår krigsindustri i putten. Säkerhetspolitik och regional arbetsmarknadspolitik kontra vår moral att värna fred i världen. Vi ska inte sälja vapen till krigförande eller potentiellt aggressiva parter.

Det är numera OK i Sverige att sälja sex, men inte att köpa. Alltså OK att göra affärer, att vara entreprenör inom sexförsäljning i ett samhälle där köparna kriminaliserats. Vad slags moral är det? Jag kan inte fatta att den ena partens agerande är OK men inte den andra.

Staten vill minska spelmissbruk och tillhandahåller statliga Casinon och statligt spelbolag. Staten vill minska alkoholkonsumtionen och tillhandahåller med monopol Systembolag.

Så vitt jag vet är dessa områden, vapenhandel, sexhandel och droghandel, de största illegala handelsområdena, i stark konkurrens med arbetskraftshandeln. Det vittnar om lukrativa områden, där vårt rättrådiga samhälle ertappas med fingrarna i syltburken.

Det här är en dagsfärsk berättelse om mitt barnbarn Signes lärande. Signe är knappt ett år gammal och kan prata dadaspråk.

Signe fingrade med några kablar och kontakter.

Föräldrarna:
- NEJ!!!

Det är ju viktigt att hon inte dör. Det är också viktigt att ord och kroppsspråk hänger ihop, så de sa entydigt "nej" på skarpen. De har tränat in betydelsen av "nej" en tid.

 

Samtidigt är det ju så att knappt ettåriga människor inte förstår graden mellan livsfara, fara och bara upptäckarglädje. Ja, dom vet väl inte ens vad fara är. 

 

Dessutom kan dom lätt avledas från än det ena, än det andra. T ex från livsfarlig verksamhet.

 

Därför sa pappa Leo:
- Kom Signe ska jag berätta nåt för dig! KOM!

 

Det här sa han med sin allra mest förföriskt konspiratoriska bara-du-och-jag-har-en-hemlighet-som-innehåller-bus i rösten.

 

Signe sa sitt första ord:
- NEJ!

För flera år sedan var jag en dag ute och körde med min bil för att leta murklor. Det kom att bli så att jag körde 17 mil och fann en (EN) murkla.

Ungefär så är det nu också. Jag har varit ute och kört med min lille bil och spanat efter kantareller. Noterar några väsentliga skillnader dock.

 

Förra gången hade jag en känsla av att ha kartlagt murkel-markerna. Jag visste vart jag skulle fara senare för att finna dem. Vilket jag också kom att göra, ända fram till att Tuva fick en rejäl förgiftningsreaktion, trots väl förvällda murklor. Då blev det inte roligt längre och jag la av med murklorna.

 

Den här gången kammade jag noll, alltså inga kantareller, och jag har verkligen inte fått en känsla för var de goda kantarellmarkerna är nånstans. Jag har ett antal inventeringsresor att göra. Och jag börjar förstå att det handlar om att resa en bra bit utanför Göteborg för att det ska bli nåt.

På väg hem kom jag att för första gången sakna något där i Härnösand. Jag saknar att på 5 minuter nå mina kantarellmarker. Ja, eller tio då, för att inte överdriva.

Det pågår ju OS. Slutar i morgon.

 

Hörde en ekonom intervjuas om en särskild studie. Det finns ett tydligt samband mellan olika länders ekonomiska utveckling och andelen OS-medaljer av den totala medaljkakan. I och med att de tidigare fattiga länderna får starkare ekonomier och en mer köpstark medelklass ökas välståndet som lägger grund för att kunna ta OS-medaljer. Hur det kommer sig? Jo, det är enkelt. Med välståndet ökar andelen motionshallar, simhallar, idrottsanläggningar och träningsmöjligheter. Och därmed ökar konkurrensen med västvärldens elitidrottare. Den ekonomiska utvecklingen gör alltså att fler vill dela medaljkakan. Och gör det. Kina började konkurrera för tiotalet år sedan och är nu en medaljnation av rang.

Det är bara att glömma de tider då Sverige tog en stor del av medaljskörden. Förutsättningarna för det finns inte längre.

Dom här sommarpratarna, dom stannar kvar i mitt huvud och fortsätter att prata med mig långt efter att jag lyssnat på dem. Vissa av dem i alla fall. - Får dom göra så?

Ta tex han Göteborgaren som blev Thailändsk skogsmunk. Björn Lindeblad. Han berättade om hur han mötte sig själv där i enformigheten och la märke till detta eviga tjafsande som pågår i hjärnan. Han noterade att hjärnans tankar hela tiden kritiserade honom, vad han än gjorde. Bla bla bla om hur han inte duger på det ena eller det andra sätet. Bla bla bla. Bla bla bla. Bla bla bla, i det oändliga.

Alltså, så har jag det också. Min hjärna håller också på att tjafsa om att jag är fel på än det ena än det andra sättet. Och är jag inte direkt fel, så är jag i alla fall inte rätt. Eller tillräckligt bra. Eller intressant. Och absolut så är jag för mycket av den där ointressanta delen.

Just nu håller hjärnan på med att recensera huruvida det är en bra idé att skriva så mycket som jag gör. Eller så lite som jag gör. Och vad jag skriver om. Och när jag skriver.

 

Ett är då alldeles säkert. När jag gör det och vad jag skriver om är FEL. Det duger inte.

Det här är mycket tröttsamt. Borde jag inte lägga av med det där ointressanta dravlet till skrivande?

Men se, då dyker en annan sommarpratare upp i min hjärna. Märta Tikkanen. Hon pratar om orden. Om att vi inte kan förstå nånting utan att ha tillgång till orden. Hon pratar om olika sorters upplevelser som är svårbeskrivna. Hur beskriver man passion så att det framgår att det är passion det är frågan om och inte bara en alldeles vardaglig händelse? Hur beskriver man känslan av svek. Kärlek. Etc. Utan ord har vi inget att förmedla. Hon pratar om skivandets måste för att över huvud taget ta sig igenom svårare passager i livet. Hon skriver inte för att fly det svåra och komplexa utan för att förstå och därmed kunna ta sig igenom. Med hennes budskap i hjärnan förnimmer jag en känsla av att jag skriver för lite.

Jag har ju också nåt att berätta, nåt som kan vara värt att sätta ord på. Om inte annat så för min egen skull. För att förstå och komma vidare i livet. Så jag kanske ska fortsätta skriva i alla fall.

 

- Men bara om det vore lite mera intressant.

Ja, så här håller hjärnan på. Tröttsamt är det. Det är som om den gick tomgång. 

Handbromsen har legat i en tid. Jag har bara inte velat börja jobba.

Men jag tror min själ att den börjar lossa, för det börjar bli lite kul i ena hörnet i alla fall. Skönt. Om inte inspirationen överfaller, så får man jobba igång den.

Erfarit detta förr?

- Ja.

När jag tänker på de senaste dagarna med de mina så kommer bilden av god mat upp.

 

Morgnarna har varit rika på diverse mysig frukost och både Signe och Hedda äter det vi äter. Nå, en del av det vi äter. De får mackor, lite fil, frukt, och de får det i bitar som läggs på bordet framför dem så att de kan äta själva. Signe hugger bitarna som lagts framför henne och för dem skickligt till munnen och bearbetar bytet så att det snabbt kan sväljas. Bit för bit. Hon får i sig en hel del. 

 

Men inte allt.

 

Hedda vill helst bli matad med små små bitar och hon är lite sparsmakad. Det är inte aktuellt att lirka. Hon är mycket bestämd när hon fått nog, vilket inträffar ganska snart.

 

Nåväl. Det var väl inte deras matvanor jag skulle skriva om, egentligen.

 

Så här gjorde jag:

 

Krutongerna

Skiva bröd och lägg på olivoljad o saltad plåt. Täck med chevre. 200 grader i ugnen medan du gör resten.

 

Dressingen

Pressa några vitlöksklyftor och blanda med en klutt senap, en klutt honung, balsamvinäger och olivolja. Salt och peppar. Det blir en mörk krämig sås av det hela.

 

Salladsfatet

Varva rukola, hackade päron, rullar av lufttorkad skinka och körsbärstomater på ett fat.

Klipp de gyllene krutongerna i stora bitar över det hela. Slå på dressingen. Färdigt.

 

- Njut.

I den jobbmotiga tillvaron frodas annat. Med förtjusning kan jag fördjupa mig i diverse tanketrådar som alls inte har med något nyttigt jobb att göra. En tanketråd heter Katja of Sweden. 

 

Det visade sig att hon är Leos gammelfarmor, fast inte biologisk sådan. Jag blev nästan chockad då "släktskapet" uppdagades häromdan. För mig är det märkvärdigare än att vara släkt med kungen. Katja, hon är ju en gigant från min ungdom!

 

Jag har roat mig med att läsa artiklar om henne och lyssna på hennes Sommar-program från 2008. Vilken banbrytare hon var. På flera sätt. Hon ägnade sig åt klädkollektioner för de bredare massorna istället får sparsmakad haute couture för några få. Hon valde USA för sin utveckling istället för Paris. Hon lämnade man och barn i Sverige och reste till New York för att gå designerutbildning där. Hon träffade en ny man, som faktiskt var hemmaman till deras två nya barn. Hon tog sig fram som kvinna för sin yrkeskompetens, inte sin skönhet. Fast hon var rätt snygg också. Hon gjorde enkla bekväma kläder för den visionära aktiva kvinnan. Hon designade skor för fötter som vill gå bekvämt. Hon bytte karriär från mode till heminredning, också det framgångsrikt. Hon slog igenom i USA, England och Frankrike. Och ja, Sverige förstås. Hon gjorde fantastik business som provocerade mången man. Hennes egen make hade det inte heller lätt med hennes enorma framgång i tider då det gick åt pipan för honom som filmare (har jag förstått mellan raderna). Hon verkar ha haft som rättesnöre att kvinnan skulle befrias från allsköns begränsningar. 

 

Om allt detta visste jag inget när jag var ung. Men jag minns att jag älskade Katjas kläder och skor. Hennes ideal passade mig. Och gör det än.

 

Om jag iddes skulle jag förklara krig mot en del av de modeideal som gäller nu.

T ex skulle jag föra krig mot högklackat. Det är inget annat än ett tortyrmedel och en gigantisk kvinnofälla, som tyvärr fått ett brett genomslag. Såna här gör-om-dig-program propagerar för högre klackar. Grr, säger mitt inre.

 

- Nej, kom fram, ni nya Katjor som vill låta oss kvinnor vara fria självständiga levnadsglada naturliga kvinnor. 

Jag är fulltankad av alla besök från nära och kära.

Senast i raden var sonen Max med ny flickvän som hjälpte mig fixa med nya soffan och som blev nya DrawSomething-kompisar.

Och så tvillingpatrasket som bestod av mamma Tuva (min dotter), pappa Leo, snart ettåriga tvillingarna Signe och Hedda samt Leos syster Lova. Dessutom kom Leos och Lovas pappa Kim på besök ena dagen och han tillsammans med sin nya kvinna och två barn på besök den andra dagen. Jag säger bara det, Trädgårn! Den passar alla åldrar och väder. Vi var där flera dagar på raken utan att det kändes enformigt.

 

Finalen var ett besök på Universeum och tvillingarna skrek och frustade ut sin förtjusning och förundran över alla stora fiskar som simmade framför deras ögon. Det var en riktig höjdare.

Mest av allt vill de gå-träna. Hela tiden. Det är en utmaning för alla vuxnas ryggar.

De vuxnas ryggar var riktigt slitna då de kom efter att ha varit på Öland och i Skåne. Leo suktade efter en massör. Himmel, hitta en sån i semestertider någorlunda nära utan att ha bokat i förväg! Men vi hade fenomenal tur. På väg till Trädgårn i fredags passerade vi Ullevikliniken, bara ett hus från mitt. Där var en kille som kunde ta Leo på en gång och Tuva och Lova lite senare på eftermiddagen. När Leo kom vandrande färdigbehandlad var han rörligare och alldeles rosig om kinderna. Sen kom de blommiga och med simmiga ögon tillbaka en efter en. Alla var överens om att det var den bästa massören de någonsin mött och att det var, typ, semesterns höjdpunkt. Så det kan bli. Och det är inte fel att ha en sån begåvning alldeles granngårds.

Då går jag till www.ullevikliniken.se Marco Johannes 072-300 79 38

Nåväl, tillbaks till tvillingarna. Jag märker min egen och föräldrarnas glädje över deras framsteg, särskilt Heddas. För varje utvecklingssteg lättar ”orostrycket”. Och, ja, jag vet inte hur jag ska förklara det. Det är en sorts djup glädje. Och tacksamhet. Lättnad. Vördnad.

Om detta vet tvillingarna ingenting. De bara lever på, stretar med sin balans och sina pincettgrepp, sitt dada-språk etc. Himla lättsamma typer. De har hängt med hela tiden och nästan inte knotat alls. Bara de får äta och sova med jämna mellanrum så är de både med och på. Busa lite, jaga och leka tittut. Skaka på huvudet. Vinka. Klappa händer. Och så gåträna, förstås.

 

- Aj, aj, ryggen.