Bentes blogg

Jag sitter och mest bara flämtar i sviterna efter några gastkramande timmar. Gastkramningen består av bokföring i ett program som jag inte kan och att jag aldrig bokfört förut i mina över 30 år som egen företagare. Plötsligt försvann allt och med den känslan gick jag och lade mig igår. Det visade sig naturligtvis att jag bara inte visste hur jag skulle få fatt på huvudboken igen. Nu har jag bryderier vilka konton jag ska använda. Det hela är säkert pinsamt enkelt och här sitter jag med känslan att detta är för svårt för såna som mig. Jag begriper mig inte på debet och kredet, men jag förstår vad som går in och ut från företagets konto respektive min egen börs och jag har till nöds lärt mig att ingående moms är moms som Skatteverket ska ha in och utgående moms är sånt som Skatteverket ska ge ut till mitt företgag.

Nåväl, detta är bara en liten, men inte desto mindre föraktlig, del av min stress. Till saken hör att deklarationen ska vara inne 2 maj.

Igår såg jag på en lägenhet som i många avseenden fick 5 rattmuffar av 5 möjliga:

• Läge i stan, mera centralt än mitt nuvarande boende – Hallonbergen, 13 min till T-Centralen
• Allmänna kommunikationer till mina vanligaste resmål – Bussar och T-bana, 90 meter till T-bana, busstorg och centrumanläggning.
• Lägenhetens planlösning och skick – toppen, smakfullt nyrenoverad, 8 m2 större än min nuvarande
• Ljuset i lägenheten, balkong eller uteplats – fint ljus, sydvästläge med sol från mitt på dan och framåt, högt läge så den blir inte skuggad i första taget
• Tillgång till förråd – stort och på samma våningsplan som lägenheten dessutom
• Tillgång till tvättstuga, cykelförråd och festlokal – ja i gårdshus
• Låg månadsavgift – mycket låg dessutom
• En prisnivå som jag kanske skulle kunna hänga med på.
• Fina natur- och strövområden en liten bit bort, både åt väster, norr och öster.

Alltså, helt suveränt.

Men
Korridoren till lägenheten, gårdsmiljön och närmsta omgivningarna inklusive centrum var miljonprogramsunkiga och en massa vägar runtikring bullrade ganska duktigt. Gården var kringgärdad av kravallstaket och husen klädda i förhatligt mexitegel!

Excelprogrammet fick sig ännu en boendekalkyl och jag räknade och räknade och visste till slut vilket mitt absoluta tak var. Det märkliga var att trots en dyrare lägenhet skulle månadsavgiften inte bli mer än någon hundring mer i månaden. Åtminstone med nuvarande ränteläge.

I morse pratade jag med tre mäklare om försäljning av min egen lgh och det troliga värdet av den och jodå, alla ville sälja lägenheten, till samma arvode, med liknande tankar om min lägenhets värde och hur fort det skulle gå att sälja den. Jag konstaterar att jag själv hade en god uppfattning om värdet på min lägenhet. Jag hade lagt mig på realismens underkant för säkerhets skull.

Nå, jag bestämde mig för att man inte kan få allt med den pott pengar jag har, så jag gav mig in i leken.

Hjärtat skenade och jag tungandades under några få timmar medan jag fortfarande var med. Alltså, oocoolare människa får man leta efter. Jag klättrade efter väggarna.

 

Skönt att pärsen bara tog några få timmar innan jag blev förbisprungen å det gruvligaste. Men efterdyningarna pågår än. Jag har svårt att tänka rediga tankar.

Kanske är detta månne förklaringen till att bokföring är så väldigt väldigt svårt just nu. Jag har inte ork att tänka en redig tanke. Debet och kredet hit, konton dit och jag själv är mitt i centrifugen.

 

Nu undrar jag bara hur jag ska stå pall såna här pärser varje gång jag får ögonen på ett objket. Alla med insyn i Stockholmsmarknaden vet hur det är. Hopplöst. 

 

Men jag har inte riktigt accepterat det. Man kan ju i alla fall försöka. Och det gör jag, fast jag är så förtvivlat  ooocoool.