Bentes blogg

När det gäller mina publiceringsprojekt, så befinner jag mig både i slutet och i början. Dessutom skymtar något jag-vet-inte-vad i horisonten och bakom det ett stort moln av möjliga och ganska spretiga idéer.

Boken om KIM har nu bara någon liten timmes arbetsinsats kvar innan pdf-erna går iväg till tryckeriet. Det är både vemodigt och skönt. Jag försöker minnas när vi började och det bör ha varit ca 3 år sedan som vi skisserade bokens innehåll och form. I 2,5 år har vi hållit på ganska aktivt och i perioder mycket intensivt. Jag förundras över hur en bok kan ta så himla lång tid att skriva (och rita).

Jag och vi får sälla oss till kadern av författare som säger att deras bok tagit 3 eller 5 eller 10 år att skriva. Min egen erfarenhet säger att det faktiskt är möjligt.

Ingen av oss väntar på någon större efterfrågan och då kan man ju fråga sig varför. Vi har skrivit kioskvältarens motsats, en smal bok till en smal målgrupp. VARFÖR?

Jag finner inget bättre svar än att hänvisa till Eva Dahlgren, som i Malou efter 10 berättade om sina olika konstnärliga uttrycksformer och att hon valde dem av en inre nödvändighet. Ett tag var det nödvändigt att skriva musik, sen var det nödvändigt att filma och skriva poesi och nu är det nödvändigt att skriva musik igen.

Så har det varit för mig. Det har varit nödvändigt att skriva boken om KIM. Nödvändigt bara inför mig själv och vad jag vikt mitt liv till. Inte alls nödvändigt för någon annan person eller marknad.

Mitt nystartade publiceringsprojekt är scribuskursen. Jag har haft en privatelev som utnämnde sig själv till försökskanin och det var guld värt att börja med bara en. På torsdag börjar kursen ör en liten grupp motiverade. Det är en utmaning för mig att lära ut scribus för en hel grupp och det är definitivt en utmaning att göra det på distans via videokonferens. Det ställer mycket precisa krav på pedagogiken, som jag just nu funderar kring. Jag har verkligen inga begrepp om jag gapat efter för mycket, dvs att vi inte kommer att hinna med oss på utsatt tid. Eller om det är tvärtom som gäller.

Jag producerar en lathund till gruppen. Ett tag tänkte jag att den skulle gå att ge ut och sälja. Men vid närmare eftertanke har jag skrotat den tanken. Målgruppen är troligen för spretig och svårinformerad. Men kanske vill jag fortsätta att utbilda i scribus och då mot en viss betalning.

Borta i horisonten ligger helt andra publiceringsprojekt. Dem väljer jag att hålla för mig själv ett tag.

Igen uppkommer frågan om varför jag gör det här. Återkommer till svaret

– Av nödvändighet, och för att det är så himla kul och lärorikt.

Som varande egenanställd och numera också pensionär får jag faktiskt ha bara kuliga projekt. Några andra göre sig inte besvär. Av nödvändighet.