Bentes blogg

För många år sedan, det var på 80-talet när jag fortfarande jobbade med utställningsproduktion, dog min kollega Tomas. Han var min ”hovsnickare”, han gjorde allt snickeri-praktiskt åt mig. Han var några år yngre än jag, en trevlig prick. Han dog knall och fall, under en hockeyträning, mitt under livets blomstring och han var på väg att bli pappa. Förfärligt och för djävligt, helt enkelt. Men han var bara kollega, inte en nära vän. I alla fall trodde jag inte det.

Jag tog farväl på hans begravning. I min verksamhet ersattes han av en annan snickare och livet fortsatte som vanligt. Trodde jag. Men nu, med blick i backspegeln, vet jag att jag inte var så sakligt oberörd som jag trodde, eller kanske snarare förväntade. För han var ju inte en nära vän, bara en kollega. Av och till, under mer än ett år efteråt, hade jag minnesluckor, oförklarlig trötthet och tillstånd av förvirring. Jag har förstått att det var kroppens sätt att hantera en ofullständigt bearbetad sorg.

Nu vet jag att bättre ta hand om mina egna reaktioner, alltså att sörja. Det platsar bra, för nu är det dags igen. I helgen dog Per-Anders knall och fall. Han var en Göteborgs-kollega, periodvis min chef, och en viktig person i mitt arbetsliv. Han möjliggjorde de senaste årens ekonomiska lyft som bl a medförde flytt till Göteborg. Men han var inte en nära vän, bara en kollega. Eller? Vad är det för skillnad på en kollega/vän och bara vän?

Nu inser jag att skillnaden mellan kollegial vänskap och vänskap mellan kompisar bara är arenan där vänskapen utspelas. Tidigare har jag bara räknat den familjära sfären som den där den djupare och nära vänskapen utspelas. Nu ska jag nog ompröva mitt bedömningsfilter. Kollegial vänskap kan vara väl så djup och nära, även om den bara utspelas på den professionella arenan.

 

Per-Anders var professionell vän, en viktig person på många plan och jag sörjer honom. Han var också en stor person i arbetslivet, en person vars tomrum nu ska fyllas. I den processen sitter jag på läktaren och där sitter jag bra. Och därifrån sörjer jag en stök-bökig karismatisk generös kollega och mycket god vän.

 

- Å du, Per-Anders. Grattis till att du fick dö som ett ögonblicks verk med arbetsfanan i topp. Det är du värd. Hej då och ha det så himla gott i det där nästa livet, som du trodde på. Du fattas mig, redan.