Bentes blogg

Märkligt uttryck, egentligen, finfrämmande.

Jag menar att jag haft finast tänkbara besök under helgen. Och inte var det främmande precis. Jag har haft Signe, ett av mina 3,5-åriga barnbarn boende hos mig i två nätter. Vi har haft det både helmysigt, ämligt, bara vi och tillsammans med en massa andra.

 

Kvar finns känslan av att ha umgåtts med en genuint trevlig person, intresserad och social, villig att vara duktig. Det var t ex inte tal om att rymma. Jag tror, och hoppas, att hon njöt av att ha full uppmärksamhet på sig. 

 

Fredag eftermiddag hämtade farmor Kattis och mormor Bente (det är jag det) var sin tvilling för umgänge på var sitt håll, och tillsammans, under helgen medan föräldrarna skulle få ledigt och vandra i Tiveden. Vi ville sära på dem för att de ska lära sig att det går att njuta av tillvaron utan sin tvillingsyster. Till en början var de inte helt övertygade.

 

- Jag äääälskar min syster, jag vill vara med henne, sade båda.

 

Fredag hann vi inte så mycket mer än att äta mat och pyssla i ordning för natten. Det blev en liten bädd intill min under "det rosa täcket", en absolut favorit. 

 

På lördag gjorde hon en födelsedagsteckning till Kattis och så for vi till Skansen och mötte syster Hedda, Kattis och Gunnel. Nu har jag årskort på Skansen. Mormorspoäng, eller hur?

 

De lekte med pinnar, stenar och vatten, såg ankor, höns, häst, björn och ja... en hel del av allt som går att se på Skansen. I flera timmar. Sen drog vi iväg för födelsedagsfirande på Blå Porten. Där slaknade Signe. Hon somnade helt enklet i mina armar och var svår att få liv i. Blev blek och slak.

 

På färden hem kräktes hon. På natten hade hon hög feber och orolig sömn. Varken mat eller dryck fick jag i henne sedan picnicen på Skansen.

 

Igår, söndag, var hon lätt febrig, men febern avtog. Vi kunde ta en upptäktspromenad till havet, faktiskt. Via häftiga skogen, stolphusen och stjärtlappsbacken, korsande cykelvägen, genom kärret (som var spännande) och ut till Edsviken. Med gemensamma krafter räddade vi en fotboll som låg och guppade i bäcken. Vi tror att bollens ägare kommer att bli jätteglad, då vi lade bollen synlig på en bro.

 

Nu tror vi vuxna att hon fått solsting. Pappa Leo var solstingskänslig som barn och ja, inte hade hon solhatten på hela tiden inte. Intensiv upplevelse kan trötta ut den starkaste.

 

Trots detta är helhetsintrycket att det var himla mysigt. Hon fick all uppmärksamhet, inte minst när hon var sjuk. Hoppas det stärkt henne i att det går att vara själv också, utan sin syster. Emellanåt.