Bentes blogg

Här kommer en stunds amatörfilosoferande.

 

I olika sammanhang har jag lyssnat till personer som funnit ”glädje” i att tänka på sig själva som uppdelade människor. Alltså delade i en kropp och ett själv. Det går stick i stäv med vad jag ”lärt” som gestaltare. Där betonas att vi är hela och odelbara människor.

Själv tänker jag att jag haft glädje av båda sätten att betrakta mig själv. Ibland har det gjort mig gott att se mig som hel och odelbar. Ibland har det varit hjälpsamt att mentalt dela upp mig i delpersonligheter. T ex att har det varit bra att se den så ofta gnagande självkritiska Benten som en del av mig som aktiveras ibland och som liksom sitter på axeln och tjatar om min oduglighet. Det har varit ett sätt att erkänna självkritiken och samtidigt se att den inte är hela jag, bara aktiv ibland.

Nyss lyssnade jag till Marit Paulsen i TV-programmet Min sanning. Hon berättade om synen på sin framtid som opinionsbildare och EU-parlamentariker. – Hur det blir, vet jag inte. Om jag ser till mig själv, så både kan och vill jag. Men jag har en kropp som inte riktigt vill hänga med på det. Så vi får se hur det blir.

Under rehab-vistelsen i Spanien träffade jag en hel hoper människor med olika handikappande sjukdomar, den ena tristare än den andra. När jag tänker på dem så blir det verksamt att se dem som uppdelade. De är kapabla, trevliga, ömsinta, kärleksfulla och alldeles vanliga människor inklämda i en kropp som ställer till diverse olika problem för dem.

 

I ett TV-program om assisterat självmord berättade vännerna till en person med svår och hopplös ALS om resan till Schweiz och tiden innan hon fick hjälp att själv avsluta sitt liv. Den döda hade berättat om sin tro på hur hon nu skulle leva vidare med mycket att uträtta, befriad från den hopplösa kropp hon befanns sig i. Hennes allra sista ord innan hon fick sitt starka sömnmedel var - Uhu, vad spännande det här ska bli.

Nu på äldre dar finner jag det alltmer hjälpsamt att tänka mig som uppdelad. Som att jaget är placerat inne i kroppen men ändå att jaget är större och något mer än kroppen.