Bentes blogg

Idag var en dag då mina nerver var hårt spända.

Jag lyssnade på deckaren Den sanna historien om Pinoccios näsa av Leif GW Persson så nagelflisorna flög. Och så visste jag att senast idag skulle Knorveln snittas fram. Ola och Cissi skulle bli föräldrar igen.

 

Mitt på dagen mest bara flämtade jag, kände verkligen hur jag klättrade efter väggarna. Nu är pärsen över. Boken är avklarad och Vera är född. Jag klättrar ner från vägagrna, tar av mig hatten och både bugar och jublar.

Vera är en liten goding på 4,7 kg, 53 cm med massor med mörkt tjockt hår och långa fingrar och naglar.

Jag summerar att det nu är 4-0, alltså jag har fyra flicke-barnbarn. Dessutom har Max och Mimmi en flickehund som jag är hussemor till. Snacka om girlpower. Jag är stolt som en tupp (!). Kusin Signe, 3,5 år, sade sig vilja ha henne.

Har sett de första fotona. Tankarna i spänd väntan ersätts av tankar på hur det blev.

Vera är en goding. Fascinerande tjock mörk kalufs. Och hon är en bjässe. Bland mina barnbarn representerar Vera den ena ytterligheten med sina 47 hekto och Hedda den andra med ynka 9 hekto. Vilken chockerande skillnad. Det går ju åt drygt 6 Heddor på en Vera.

 

Men alla är hur goa som helst. Fina namn har de också, Vera, Tyra, Hedda och Signe. 1800-tal och 2000-tal går hand i hand vad namnmode anbelangar.

 

Jag summerar att den här dagen gick utan att jag gjort just nånting alls. Annat än att jag gjort ett rejält ett flicke-barnbarn. Inte illa.

 

Som varande klanmoder tänker jag allt oftare på det här med att föda liv. Jag har själv satt tre barn till världen. Nu har de tagit vid och föder sina barn.  I ett bredare perspektiv forsätter jag att föda liv.