Bentes blogg

Jag var på ett informationsmöte i Upplands Väsby om ett BoKlok-projekt av intresse igår. Stockholm visade sig från sin opersonligt vrånga sida. Jag kom tågandes från Göteborg i mycket god tid, hade 2,5 timme på mig att ta mig med pendeln från Centralen till infomötet. Jag njöt över hur jag tänkt ut det, pendeln skulle ta högst en halvtimme och jag skulle hinna gå och titta på tomten för byggnationerna. Men i Norrviken slutade tåget att gå. Ett framförliggande tåg hade slitit av en elledning och banan var strömlös. Vi blev rådda att kliva av och söka andra alternativ. Jag stod som ett fån. Alternativ? Jag vet ju inte ens var jag är och knappt vart jag ska. Efter en del frågande, köande, undrande och trängsel hamnade jag på en buss så full att jag trodde att jag skulle kvävas, på riktigt. Den gick i kringelikrokar och tog sin rundliga tid och jag fick en kvart på mig att fixa en wrap innan infomötet, som jag alltså han till, nätt och jämt. På hemvägen var det fortfarande strömlöst, så det blev återigen bussande till Norrviken och evighetsväntan på ett tåg som tog mig till Solna.

Informationsmötet gav mig inte något nytt och jag tyckte att det var både fumligt arrangerat och magert informerat. Vi fick pappersmaterial av det slag som redan fanns på nätet och uppmanades läsa vad som stod där. Inget om tänket bakom boendet, som jag själv tycker är ruggigt intressant.

Summa summarum var tillställningen och resandet dit något av en besvikelse. Dessutom kantad av flygplansljud var och varannan minut. Det ligger ju så nära Arlanda. Vill jag verkligen bo med flygplansbrum i öronen hela tiden? Så det var nog bra att jag reste dit i alla fall.

När jag kom ”hem” till Tuva och Leo i Solna lättade jag på trycket. Jag berättade frikostigt om mina ångestar och möttes av intresserade och förtjusta ansikten.
- Men fattar ni inte, det här är skitjobbigt!!
- Jo, vi fattar. Och vi har varit med förr. Det brukar vara dramatiskt runt dig och det brukar alltid ordna sig.

Vilka mina ångestar är? Eller kanske man skulle kalla dem förvirringar. Ja, i korthet så här:

1. Mäklaren och jag har avsiktligt väntat med att göra min lägenhetsförsäljning offentlig till nu. Alla säljare skulle lägga ut sina alster direkt efter semestern och jag skulle ha is i magen och komma ut först nu. I själva verket har alla tänkt likadant. Det har varit stendött på objekt i Stampen. Tills nu, då det ligger 6 objekt ute. Det borde rimligen sänka efterfrågetrycket. Kommer jag att kunna sälja lägenheten över huvud taget?

2. BoKlok-projektet i Upplands Väsby är en osäker historia. Det är rena rama lotteriet att få vara köpare och inflyttningen är inte förrän om ett år, drygt. Vad ska det bli av mig och mina pinaler under tiden? Om jag över huvud taget kommer i fråga. Och kommer jag ifråga, så handlar det om att bestämma sig typ 8/10. Och hur blir det då om det dyker upp nåt intressant alternativ? Och var ska jag bo i väntan på inflyttning? Måste jag magasinera? Å så var det det där med flygplansljuden.

3. Jag följer utbudet i Stockholm minutiöst. Och jag deppar. Stockholm är stort och jag vet då varken ut eller in var jag skulle vilja bo. Dessutom finns det finns ytterst få, om ens några, objekt av intresse i den prisklass jag klarar av. Och budgivningarna drar iväg till osannolika höjder. Det här kommer aldrig att gå vägen, säger mitt oroliga jag.

4. Motivet att flytta är att jag känner så få i Göteborg och att Stockholm är en bättre bas i det avseendet för mitt framtida liv. Men det är en sanning som kan behöva sin modifikation. Det finns de som verkligen sörjer att jag är på väg från Göteborg och som viftar med erbjudanden om kanske-möjliga-sambo-alternativ. Lite kollektivt. Alltså, min inre kompass börjar snurra än mer planlöst. Vart är mitt fokus? Vad händer?

5. Sista förvirringen handlar om mitt framtida arbetsliv. För jag vill inte tvärsluta arbeta, bara ändra inriktning och intensitet. Och jag skulle gärna ha en viss inkomst för detta arbete. Även här känns det som att kompassen irrar 360 grader. Personlig assistent, journalist inom organisationsutveckling, författare, utvecklare av utbildningsmaterial inom vissa intressanta områden (jag vet vilka jag menar men vill inte offentliggöra dem här), etc etc. Om detta tänker jag att jag först behöver placera mig geografiskt och sen börja ta itu med dessa frågor.

 

Så håller jag på med min förvirrade inre kompass. Och åt detta skrattar mina nära och kära hjärtligt. Det är lite befriande, trots allt. Och jag har sagt till mig själv att jag inte får börja buda på något utan att ha sett objektet ifråga och först då jag vet vad min egen lägenhet ger i intäkter. Det vet jag de första dagarna av oktober. Just nu trampar jag vatten i detta osäkra hav med kompassnålen cirklandes runt runt.