Bentes blogg

Söndagar och måndagar är stora lägenhetsvisningsdagarna här i Stockholm. Jag fick veta att visningarna är betydligt mer utspridda i Göteborg, men i Stockholm kör man med söndag-måndag kompletterat med visningar efter överenskommelse. Jag började med det lilla miniradhuset i Polhem, Kalhäll, det som jag skämtsamt brukade säga – Jag ska ha det där radhuset.

Alltså, det här med kollektivtrafiken är ett stressmoment, som jag inte riktigt vet om jag kommer att finna mig till rätta med. Jag valde att åka här från Skarpnäcks koloniområde, där jag för tillfället bor, till Jakobsberg och där ta buss till Polhem östra. (Buss till Gullmarsplan, T-bana till Centralen, pendel till Jakobsberg och buss sista biten på ca 1,5 timme.) Det var bara det att bussen från Jakobsberg inte kom då den skulle och den digitala skylten visade först 1 minut kvar, sen inget och sen 28 minuter kvar – utan att nån buss visade sig. Fan också, skulle jag bli sen till visningen. Funderade på vilka alternativ jag hade och ja, stressade upp mig, då kom bussen ca 10 minuter sen.

Så kom det sig att jag trots allt var i mycket god tid. När jag klev av bussen såg jag att hållplatsen även var en hållplats för buss 560 som går direkt till Upplands Väsby stn. Rakt till mitt förmodat framtida jobb, alltså. Jag kunde skrota runt i området, se lek- och umgängesytor, tvättstugor och förråd och se lägenhetens båda utsidor. Allt såg bättre ut än jag tänkt mig. Riktigt trevligt. Bad att få kliva in i lägenheten lite i förtid.

Så kom det sig att jag såg lägenheten nästan alldeles själv. När jag gick började andra strömma in. Invändigt såg allt också bättre ut än jag föreställt mig. Fönster och dörrar var fräscha, tre-glas. Ytskikt och skåpinredning också i princip tipp topp. Det skulle lätt gå att fixa tvättmaskin i våtutrymmet. Inflyttning så fort som möjligt. Bara att flytta in, typ NU.

Jag valde att gå genom ett skogsparti som heter Naturområde södra Polhem in till Kalhäll centrum. Solen silades genom de höstklädda träden på ett förföriskt vis. Det toppades med att jag minsann fann ett gäng trattkantareller. Helt underbart. Men det var en rätt lång promenad, faktiskt.

Det här låter ju bra. Men det var för bra för att vara sant. Det finns nämligen ett aber. Vägbruset. När jag kom in i centrala Kalhäll tystnade det alltmer och jag kände då att nej, jag kan inte leva i en så jämnhög bullernivå. Nu var det ändå söndag mitt på dagen och alltså förmodligen så tyst som det bara kan bli och det var ändå plågsamt påträngande. Förmodligen är det ganska tyst i lägenheten då fönster och dörrar är stängda. Men vitsen med markkontakt är ju att kunna ha det lite mer öppet. Så nej, det här var inte för mig. Synd.

Jag lunchade på en trevligt enkelt solidariskt ställe i centrum. Och begrundade situationen. Jag skulle ha tvillingfamiljen på middag och de ville komma så tidigt som möjligt eftersom barnen behöver lägga sig rätt tidigt. Jag valde att se ett område alldeles nära centrum men inte invänta visningen. Det räckte. Jag såg på en gång att här ska jag inte bo. Brutal arkitektur, garagedörrar och husentreer blandade, en gård med samma blandning av lekställningar och parkering. Det var absolut ingen tvekan, över min döda kropp, här ska jag inte bo även om lägenheten är aldrig så trevlig.

På vägen därifrån såg jag något som heter Rondellen och som påminner lite om Krumeluren i Västerås. Mindes att jag sett en lägenhet i Rondellen och den ska jag kolla upp lite närmare.

Handlade i centrum och for hem via att jag hämtade upp tvillingfamiljen i Solna. De små damerna var på bästa utflyktshumöret, även om det tydligen var en dust om påklädningen hemma, men den slapp jag ta då vi stämde träff vid spärrarna.

Middagen var jättetrevlig och alla skötte sig utmärkt. Därmed är flera premiärer begådda. Jag har börjat kolla lägenheter på riktigt och jag har haft mina första middagsgäster i mitt tillfälliga hem här i Stockholm. Jag är på spikrak kurs mot att bli stockholmare på riktigt.

Steg 1 var att sälja. Steg 2 är att köpa bostad. Nu har alltså steg två börjat så smätt.