Bentes blogg

Igår, fredag, hade jag en mellandag. Inga inbokade måsten. Utom på eftermiddagen då jag skulle vara mormor i Solna. Jag tog det lugnt med långfrukost, kaffe och pappers-DN. Grått strilregn ute gjorde det riktigt skönt att kura.

Mäklaren Ida ringde och berättade att intressenten som skulle komma på morgonen ställt in. Läget var oförändrat, en under-budgivare och några andra måttligt intresserade. Både mäklaren och jag ifrågasatte deras verkliga intresse, då de alla hade olika omständigheter för att inte agera. Mest handlade det om att inte ha sina lånelöften klara eller att de ville se den andra lägenheten (den som visas på söndag) först. De ville gärna vänta ett tag. Då vill man inte tillräckligt, det var mäklaren och jag överens om. I storstäderna går det undan, där kan man inte vänta. Och det är en självklarhet att ha lånelöftena klara. Så agerar jag och så förväntar jag mig andras agerande också. Nån måtta får det vara.

 

Situationen var alltså den att vi hade ett bud bara. Ett underbud som inte var tillfyllest. Mäklaren försökte få intressenten att bjuda mer, utan att lyckas med det. Då beslutade jag (vi) att komma med ett bud, som låg under utpris men högre än intressentens bud.

Jag drog mig till minnes situationer som förälder där barnen undvek att svara genom att svara ”jag vet inte” Då kontrade jag med ett OK, då tolkar jag svaret som XX och på det får ni reagera istället. Det är ett sätt att behålla initiativet, som annars går förlorat till den förhalande och velande parten. Situationen kan vara mycket frustrerande. Den ville jag absolut inte vara i nu.

På mitt bud kom följdriktigt en reaktion, alltså ett motbud, därefter kom jag med ett motbud på motbudet och så plötsligt var det klart. Överlåtelse 1 december. Kunde jag komma och skriva på avtal redan idag lördag? Detta rafflande skede hände på buss och T-bana på väg till tvillingarna. 

Tvillingarna visste inte om att jag skulle komma till dem. Vi möttes vid Stadium i Solnagallerian för en stunds galonvantköp. Himla gulligt att se när de fick syn på mig. De blev glada. Det värmde.

Lite senare ringde min bankkvinna och graderade upp lånelöftet rejält eftersom mina intäkter tycks förbättras.

Alltså, lägenhetsförsäljningen har landat, lånelöftet är uppgraderat och barnbarnen är glada. Nu tycker jag att det tar sig. På en dag som liksom var menad som en lugn mellandag.