Bentes blogg

Jaha, då var det dags att börja leva stockholmsliv. Stillsam frukost, pappers-DN, var är kaffet, brödkniven och osthyveln?

Koll i reseplaneraren hur och när jag skulle resa för att vara i god tid till mötet med rekryteraren. Roslagsgatan… hm. OK jag tar bussen härifrån Skarpnäcks koloniområde till Gullmarsplan och tunnelbanan till Medborgarplatsen och går den sista biten. Då har jag lagom tid till mötet med företaget som kanske vill deltidsanställa mig.

Jag var i mycket god tid vid bussen. Läste på busstidtabellen.
- Va, bussen går inte när den ska gå!?! Den går ju långt senare och jag kommer för sent!

Som tur var satt en dam på bänken i busskuren och jag kunde fråga henne. Det visade sig att den buss jag skulle ta gick åt andra hållet, mot Skarpnäck för att ta tunnelbanan där. Jag hade inte läst det finstilta i reseplaneraren. Pu. Jag var ju i god tid så jag gick bara över gatan och tog rätt buss. Jag satt där med min GPS och blev osäker på var jag skulle jag kliva av. Bestämde mig för att prata med chauffören. Då klev en yngling på bussen.

- Hej Bente, vad gör du här? Du ser ju alldeles förvirrad ut!
- William, du dyker upp som en ängel just nu. Förvirrad är bara förnamnet. Sätt dig så får jag fråga en sak. Å så sa han precis var jag skulle kliva av och hur jag skulle gå för att komma till T-banan. Det var en liten bit genom byggområde och bostäder, helt oskyltat.

William, den första ängeln den dagen, är en av Leos bästa kompisar och vi träffades senast på tvillingarnas 3-årsdag.

Jag klev på mitt tunnelbanetåg i förvissning om att jag trots allt kommit rätt och nu skulle allt ordna sig. Den förvissningen varade bara en kort stund. Jag kom nämligen i samspråk med en kvinna som bott hela sitt liv i Stockholm och hon tröstade mig med att inte ens hon hittade överallt. Jag minns inte hur det kom sig, men jag visade på GPSen vart jag skulle samtidigt som jag sa Roslagstull.
- Men Roslagstull ligger inte på söder vid Medborgarplatsen, sa hon.

Det visade sig att jag råkat klicka fel och matat in Roslundsgatan istället för Roslagsgatan. Nu var jag både fel och sen. Och tack du stockholmskvinna, som på en ängels vis räddade mig från att förvirrad gå på söder och leta efter Roslagstull. Hon berättade dessutom om sitt liv, sin skilsmässa, var dottern och det grekiske exet bor, så nu tycker jag att jag känner henne. Hon var ängel nummer 2.

Bestämde att fortsätta till Odenplan och gå resten. En bra bit. Jag kom bl a gående längs Vanadisgatan mot Vanadislunden och den såg ut som en vägg framför mig. Jag var tvungen att ringa personen jag skulle möta och fråga honom till råds hur jag skulle gå.

Jag kom svettig en halvtimme sent. Inte precis nån önskvärd start på en anställningsintervju. Att jag var sen tog han ingen särskild notis om. Han hade inte så mycket tid kvar för mig, så det blev bara några korta fraser om assistansbehovet och kunde jag möjligen börja jobba mer och tidigare och brukaren kommer att ringa dig. Han var ängel nummer 3.

Jag vinglade ut därifrån nedför Roslagsgatan och satte mig på ett källarcafé med en latte (för jag fick ju inte nåt kaffe på morgonen) och en lemonmörängpaj (för det kunde jag behöva just nu). Och bara satt. En bra stund. Och lugnade ner mig.

Fortsatte vidare till Odengatan och gick mot T-banan. Nu var det bekanta trakter. Eller borde ha varit det. Stadsbiblioteket, Akademibokhandeln, Odenplan...
Konstaterade att allt kändes nytt och obekant, trots att Odengatan är mig välbekant sedan tidigare. Det var som om Stockholm klädde om sig i obekanta kläder.
- Inte särskilt änglalikt, hörrudu, Stockholm!

Handlade i en ICA-affär. Tog det bara lugnt, kom på att jag skulle handla till helgen och bjuda tvillingfamiljen på middag hos mig. Det blev en vända in på systemet också. Vitt ekologiskt vin.

Sen for jag hem. Kollade inte Reseplaneraren den här gången för sedan igår visste jag ju hur jag skulle resa. Gullmarsplan och buss 816. Nu lärde jag mig att buss 816 går en gång i timmen sådär mitt på dagen. Så jag blev sittande i nästan en timme och väntade. Buss 816 är för övrigt behändig, för den stannar bara några få meter från min nuvarande och tillfälliga bostad.

Mäklaren ringde där jag satt i snålblåsten. Det finns ett underbud på min lägenhet och två intressenter som inte fixat finansieringen än. De verkar inte ha så bråttom.

Här hemma ringde Leo. – Hej du Stockholmaren, kan du vara barnvakt i morgon? Jag vill gärna uppvakta William (!) på hands födelsedag

– Jajamensan, det gör jag gärna.

I min värld blev han dagens 4.e ängel. Jag mår nämligen bra av att känna mig efterfrågad och behövd. Det var ett bra tag sedan. Och nu, när jag är efterfrågad, känner jag hur välgörande det är.

 

Här hemma ringde ”klienten”. Vi ska träffas förutsättningslöst på måndag.

Jag gjorde purjo-squash-soppa till mig. Finns nån stavmixer i huset?

På kvällen småpratades vi vid, Karin och jag. Hon jobbar på NHR, neurologiskt handikappades riksförbund (den assistansbehövande kvinnan har en neurologisk sjukdom) och Karin har bl a sysslat med äldreboende (äldrefrågor är kanske ett framtida samarbetsprojekt för min göteborgskompis Ethel och mig). Det gör henne till ängel nummer 5.

Vad ska man säga om detta? Det kan sammanfattas med några få ord. Acklimatisering påbörjad. Med lite änglavakt.