Bentes blogg

Det går undan nu, känns det som. Samtidigt som allt bara står still. Inga resultat, so far.

 

I söndags kollade jag 4 lägenheter. En i Kista, en i Akalla, en i Edsberg och en i Edsbergs utkant Kvarnskogen. I ösregn. Jag har gått så mycket att jag har blåsor under fötterna. Kista har vuxit fram som ett fullt möjligt område att bo i, om än inte just det här objektet. Akalla – njae. Området jag kollade var jättetrevligt men lägenhet och trapphus urtråkiga och kommunikationerna jag behöver inte de bästa. Edsbergslägenheten gick bort för att det var för långt att gå till buss och Kvarnskogen var OK.

Jag har nu upplevt hur det är att gå på lägenhetsvisning tillsammans med en massa andra. Det är inte så att jag trivs med att gå runt och göra som de gör. Kommentera högt och ljudligt lägenhetens brister, svänga mig med skarpa ögon om felaktigheter, flirta med mäklaren om att ta en viss typ av samtal lite senare - underförstått att personen i fråga kommer att vara den som ror hem kalaset, vara sur bortskämd tonåring som ska få en lägenhet av pappa, etc.

Efteråt satt jag ganska regnsur i busskuren intill bostadsområdet Kvarnskogen och väntade på bussen och undrade vad jag gjorde där och om jag verkligen vill sitta i just den busskuren i ur och skur år ut och år in. Min kropp ville det inte. Den kände sig utslängd i universum utmed en skogskantad väg med bilar som körde turbo.

Väl hemkommen mailade jag mäklaren till Kvarnskogen om att jag var intresserad och lade mitt första bud, aningen högre än utpriset. Huvudet tog kommando över känslorna.

 

Därmed kan man säga att jag äntrat ett nytt skede i detta mitt letande efter ett nytt hem. Budgivningsskedet. 

Så blev det måndag och ännu en introduktionsdag på nya jobbet.  Några få gånger gluttade jag i telefonen och såg först att jag var ensam om att ha budat och vid lunch att det fanns en som bjudit över mig. Jag började få hopp om att jag kanske skulle bli med lägenhet ganska snart. Jag fick en första känning av att hatten äntligen kan komma att landa.

På kvällen kändes det annorlunda. Jag kom med ett bud och två minuter senare var det övertrumfat. Intressenterna visade sig från en mer aggressiv sida. Och det hade jag ju förutspått.

Summa summarum – jobbintroduktionen flyter på och jag har äntligen börjat ge mig in i budgivningen på lägenhet. Därmed är hatten, som representerar mitt hem (ref. home is where I put my hat), ute och flyger med sikte på landning.