Bentes blogg

Mina dagar är så fulla i upplevelser att det blivit min nya vana att summera gårdagen ganska tidigt på morgonen därpå. Så får det bli nu med. Idag är det söndag och jag berättar alltså om lördagen som var igår.

Det är gnistrande fina höstdagar i Stockholm och jag är mera resvan nu. Turen gick till en lägenhet i Huddinge. Det tar verkligen inte särskilt lång tid att ta sig dit och centrumet är bland de trevligaste jag sett så här långt. Och lägenheten, som specialvisades bara för mig, var helt OK i alla avseenden. In- och utflyttningen matchade perfekt. Området var tyst och lekvänligt, lägenheten trevlig. Ändå var det något som inte kickade igång. När jag gick därifrån kollade jag hur det skulle vara att dra böcker på en kärra till postning, och då vann inte den lägenheten.

Det börjar bli ett mönster. Jag ser ut mina objekt som jag på pappret tror är Lägenheten med stort L. Sen, när jag får se den, så duger den inte. Min kropp säger - Nej, här vill jag inte bo. Huvudet säger alltså ett och kroppen ett annat. Så har det varit hittills, och jag har ju sett en del lägenheter och områden vid det här laget. Jag börjar känna mig som prinsessan på ärten.

OK, vad skulle jag göra nu? Åka hem? Plocka svamp? Jag valde att åka till Sollentuna och spana in trakterna runtikring lite bättre.

Lunchade i Sollentuna centrumgalleria, tog bussen till Kvarnskogen. Det var så fiffigt ordnat att bussen tog en piruett i Edsbergs centrum och jag kunde se en hel rad objekt på Kruthornsvägen från bussfönstret. Och framför allt förstå avstånd och topografi. Edsberg är bergigt konstaterade jag och ja, det hörs på namnet.

På Kvarnskogsvägen finns en liten lägenhet som jag ska titta på idag. Igår smög jag runt den och kände in kvarteret. Bullret – ja det verkar som att husen över gatan ger ljudskugga något så när. Uteplatsen som ska höra till lägenheten – ja var i fridens dar är den? Och vad har grannen satt upp för tältliknande schabrak mellan huskropparna? Är det ett mellanrum som vi ska dela och vad finns i så fall att dela på? Insynen från entrén – ja den är ju fullkomlig. Baksidan – ett mindre berg att bestiga. Ingen direktkoppling till den. Stadsmässigheten – ingen alls. Lägenheten är absolut i minsta laget men månadskostnaden skulle kunna bli väldigt OK. Avståndet till Sollentuna – ansenlig. Men det går bussar. I rusningstider går de så flitigt att jag tappade räkningen. 10-12 bussar i timmen. Och promenadavståndet till Edsbergs centrum är inte avskräckande med sina ca 15 minuter. Finns en gång- och cykelväg som underlättar. Och arkitekturen är ultramodern.

Huvudet noterar att det inte var mycket som dög, det är mest bara läget i Stockholm som är någorlunda OK. Men kroppen vill ge det här en chans. För en gångs skulle ombytta roller mellan kropp och knopp, alltså.

Tog bussen tillbaka och fick ännu en gång se Edsberg. Satte mig på ett café i centrala Sollentuna och laddade mobilen samtidigt som jag summerade intrycken och kollade utbudet i just Sollentunas närhet. Därefter åkte jag hem och träffade Karin och hennes trevliga barnbarn Rut. Matlagning, lite TV, kollade Idol på datorn och somnade ovaggad.

Den där lägenheten i Kvarnskogen är nog den första jag kommer att buda på. Men. Jag ställer in mig på besvikelse. Det är den lägenhet som haft i särklass flest klickningar på Hemnet. Förmodligen är det en och annan som kommit fram till samma sak som jag och att jag därmed kommer att hamna i orimligt stor konukrrens med betalningsstakrare parter så att jag inte kan hänga med i budgivningen. Och att jag så att säga slungas tillbaka till ruta ett.

 

Det är en lynnigt business, det här. Det saknas t ex budgivare på båda lägenheterna jag kollade i tisdags. Andra lägenheter har hur många budgivare som helst och priserna drar iväg till astronomiska höjder. Jag befarar att Kvarnskogen kommer att tillhöra den senare gruppen.

Därmed ställer jag in mig på ett nytt skede i den resa jag stakat ut åt mig själv. Budgivningen. Man kan säga att jag laddar för budgivningsbattaljer. Med bävan. Jag hör berättelser om att människor budat på många många tiotals, ibland hundratals objekt innan det landat. Det örat vill jag inte lyssna på. Jag står i begrepp att buda på mitt första objekt.

Idag är det visningssöndag och jag ska hinna med tre-fyra objekt, har jag tänkt. Pu. Sen får jag se.