Bentes blogg

- Välkommen. Varsågod och sitt. Vill du ha lite vatten?

 

- Tack. Nej tack. Jag ska bara stänga av mobilen.

 

- Sätt dig tillrätta och ta ett djupt andetag. OK. Vad vill du prata om?

 

- Jag vill prata om mina ögon.

 

…?

 

-  Eller, jag vill prata om att jag är så rädd. Ska opereras snart. Byta båda linserna. Och jag blir hysterisk av bara tanken.

 

-  Ja….

 

-  Har lyckats lägga tanken på operation åt sidan. Men så ringde dom idag och sa att jag kunde komma i morgon för en operationsförberedande undersökning. Om jag kan, förstås. Undersökningen tar 2 – 3 timmar. Tackade ja, och så kände jag hur hysterin kom krypande. Panik, liksom.

 

-  …

 

-  Försökte först glömma bort det och fortsätta med det jag höll på med. Men jag kunde inte koncentrera mig.

 

-  …

 

-  Ringde min dotter, men hon svarade inte. Tänkte att hon skulle få agera mamma en stund. Då ringde jag min son och han svarade. Det var OK för honom att agera mamma. Han hade tid. Det var skönt att berätta för honom, och jag storgrät, som ett barn. Han bekräftade min obehagskänsla. Det är inte småpotatis att ha med ögon att göra. Samtidigt poängterade han att jag är i bästa tänkbara händer och att jag skulle kunna ringa och fråga hur undersökningen går till och… Ja, jag blev lite lugnare av att prata med honom, det blev jag. Senare ringde dottern upp. Samma visa igen. Storgrät som ett barn. Blev tröstad och bekräftad.

 

-  …

 

-  Men jobba kunde jag inte. Det var och är som om paniken ligger och lurar. Det värker i bröstet. Och nu tänker jag att det nog inte är morgondagens undersökning som är värst. Den är ju bara ett steg mot operationen och det är den som jag… inte står ut med att tänka på. Jag känner mig så himla trängd.

 

-  OK. Mellan vad?

 

-  Jag vill ju opereras. Efter en lyckad operation kommer jag att se väldigt mycket bättre. Och synen kommer inte att förändras heller. Jag kommer att kunna ha samma glasögon länge. Det är själva operationen jag tycker känns outhärdlig. Blotta tanken på att jag ska vara vaken medan dom tar ut mina egna ögonlinser och ploppar dit nya är så jag bara vill kräkas. Jag vill inte vara med om det, helt enkelt. Jag kommer att gå bärsärk och så kommer dom att slinta med instrumenten och jag kommer att bli skadad, ja kanske blind.

 

-  …

 

-  Går det att programmera om mitt psyke, så jag står ut med tanken och med lugn och tillförsikt låter mig opereras? Jag vet ju att det är en löpande-band-operation som dom är urskickliga på. Och jag får komma hem samma dag.

 

-  Ja, det ska nog gå bra. Du brukar ju vara lättbehandlad...

 

Ungefär så här långt kommer jag i mina fantasier. Men här tar det stopp. Jag vet inte vad psykologen säger nu. Jag har inte en aning, faktiskt. Men jag anar att det finns nåt att göra med såna som mig. Jag själv vill bara bli sövd och så får dom göra jobbet och så får jag vakna upp i godan ro med nya fina linser.

 

Så här får det bli. I morgon frågar jag om det går att få bli sövd. Går inte det, av någon anledning, så går jag till en riktig psykolog som liksom får fullfölja ordväxlingen oss emellan. För så här panikslagen vill jag inte gå och vara. 

 

(Du Inger, gör dig beredd!)

 

Och se, nu är jag åter lugnare. Nu, när jag ser en utväg. Sövning eller riktig psykolog får det bli.