Överpsykologisera mera
Det här med mina ögon lär bli en följetång.
Nåt intressant är det med att jag, som betraktar mig som en tuffing i operationssammanhang, blir som ett rö just nu. Ett kvalificerat ynk.
Träffade kompis och psykolog Inger nu en stund på eftermiddagen. Hon är nyopererad och nöjd med sina nya linser. Hon berättade hur ögonnojig hon normalt är, hur hon förberedde sig inför operationen och hur den gick till. När det kom till detaljerna för själva linsbytet var jag nära att kräkas och ville mest bara krypa ur mitt eget skinn.
Men jag satt kvar och lyssnade och när det var över så var min totala stress något mindre. Det var som att ha tagit tjuren i hornen och... ja, inte vet jag, men nåt var det som lättade.
Inger tänker att min nuvarande pjåskighet är relaterad till tidigare påtvingad duktighet i operationssammanhang. Nu finns utrymme att vara den där oroliga människan utan att hela livet står på spel.
Ja, så kan det ju vara.
Jag befinner mig också i diverse övergångar, mellan två jobb och mellan arbetsliv och pension. Det kostar faktiskt också på och jag får nog erkänna att jag kopplat i den duktiga växeln. Kan det vara så att frågetecknen kring hur det ska bli framöver för mig i livet och arbetslivet kanaliseras på oro för mina ögon?
Ja så kan det också vara.
Eller är det helt enkelt bara för himla läskigt med ögonpill?
Tja vem vet. I vilket fall tänker jag göra övergången mellan den egna linsen och den nya konstgjorda så ångestbefriande som möjligt. Jag tänker sova mig igenom övergången.
Däremot kan jag inte sova mig genom övergången mellan två jobb eller mellan arbetsliv och pensionärsliv. För det behöver jag två seende ögon.
Därför vill jag opereras nu. Fort. Sex månader är lång tid att vänta när man är redo nu. Jag är inget ömmande fall som går på förtur i kön, så jag får allt snällt vänta. Därför tror jag att jag får anlendning att återkomma i denna ögon-följetång. Det blir nog gott om tid att överpsykologisera mera.
Nåt intressant är det med att jag, som betraktar mig som en tuffing i operationssammanhang, blir som ett rö just nu. Ett kvalificerat ynk.
Träffade kompis och psykolog Inger nu en stund på eftermiddagen. Hon är nyopererad och nöjd med sina nya linser. Hon berättade hur ögonnojig hon normalt är, hur hon förberedde sig inför operationen och hur den gick till. När det kom till detaljerna för själva linsbytet var jag nära att kräkas och ville mest bara krypa ur mitt eget skinn.
Men jag satt kvar och lyssnade och när det var över så var min totala stress något mindre. Det var som att ha tagit tjuren i hornen och... ja, inte vet jag, men nåt var det som lättade.
Inger tänker att min nuvarande pjåskighet är relaterad till tidigare påtvingad duktighet i operationssammanhang. Nu finns utrymme att vara den där oroliga människan utan att hela livet står på spel.
Ja, så kan det ju vara.
Jag befinner mig också i diverse övergångar, mellan två jobb och mellan arbetsliv och pension. Det kostar faktiskt också på och jag får nog erkänna att jag kopplat i den duktiga växeln. Kan det vara så att frågetecknen kring hur det ska bli framöver för mig i livet och arbetslivet kanaliseras på oro för mina ögon?
Ja så kan det också vara.
Eller är det helt enkelt bara för himla läskigt med ögonpill?
Tja vem vet. I vilket fall tänker jag göra övergången mellan den egna linsen och den nya konstgjorda så ångestbefriande som möjligt. Jag tänker sova mig igenom övergången.
Däremot kan jag inte sova mig genom övergången mellan två jobb eller mellan arbetsliv och pensionärsliv. För det behöver jag två seende ögon.
Därför vill jag opereras nu. Fort. Sex månader är lång tid att vänta när man är redo nu. Jag är inget ömmande fall som går på förtur i kön, så jag får allt snällt vänta. Därför tror jag att jag får anlendning att återkomma i denna ögon-följetång. Det blir nog gott om tid att överpsykologisera mera.
Kommentarer
Trackback
