Bentes blogg

Nu har jag genomlidit ögonundersökningen. Den tog inte alls 3 timmar, bara drygt en timme och var väl ungefär som sist, svidiga droppar och pupillvidgande droppar, titt i ögona med lysande lampor och något instrument otäckt nära mina ögon. Det gick riktigt bra, faktiskt.

 

Skönt att ge uttryck för hur nojig jag är och att jag har behov av att få veta vad som ska hända här och nu. De var tillmötesgående och varken moraliserande eller fördömande.

Vi pratade hit och dit om operationen, när och hur. Även här var de tillmötesgående. Jag får bli sövd och då opereras båda ögonen samtidigt.

 

Det är som en stor sten lyfts från mina axlar, trots att jag får vänta längre på operatonen och trots att jag vet att det är ökad risk för komplikation vid sövning och operation av båda ögonen vid samma tillfälle.

På hemvägen gjorde jag några ärenden i Nordstan och tog en fika i SJ-lounchen på Centralen där jag satt och pustade ut.

Långsamt kryper en ny förnimmelse över mig. En skämmig känsla. Nu gör jag något som inte är OK enligt djupt rotade värderingar som jag förmodligen fått med mig hemifrån:

- Man får inte vara sjåpig.

Sjåpig är precis vad jag varit och är. Jag har mage att ta samhällsresurser i anspråk för att slippa oroa mig för ögonpill.

 

Ett så simpelt ingrepp som att byta linser, ett ingrepp som tar en halvtimme, är väl inget att tjafsa om. Skäms, vetja! Så säger den inre rösten, som jag nu släppt fram att lufta sina åsikter. 

OK, jag skäms. Eller rättare, jag hör vad du säger, du min inre röst. Och nu dristar jag mig ändå till att stå upp för min nojighet. Den må vara sjåpig, men är också högst reell för mig. Och sjukvården går mig och mina behov till mötes. Det är jag oändligt tacksam för.

En sak till vill jag säga till dig, du min inre röst. Jag FÅR vara sjåpig. Kanske inte för dig. Men för mig. Och nu vill jag bara få njuta över känslan av lättnad.