Bentes blogg

Jag är på skrivarkurs. I hemläxa skulle vi plocka fram ett reseminne och ta med ett föremål förknippat med detta minne. När jag tänkte till kom det ena tunga och dramatiska minnet upp. Såna där minnen som jag absolut inte ville utforska närmare. Som tex

När jag åkte tåg till Göteborg för några år sedan och var nästan framme då det plötsligt sa klonk klonk klonk och ljudet fortplantade sig bortöver vagnarna. Det var en människa som dog då genom att kasta sig framför tåget.

När Staffan och jag åkte bil till Sundsvalls sjukhus och han skulle filma mig under en operation. Det var en resa med existentiella samtal och jag visste inte om jag skulle dö snart.

När jag reste till min strokeskadade mamma med en tvål hon ville ha. Hon var inlagd på psyket för hon ville ta livet av sig. Jag gav henne tvålen som i hennes ögon var fel på och hon kastade i vredesmod ett glas i kakelväggen så det regnade små små duralexglasbitar.

 

När jag vandrade på Nairobis gator och genom en folkhord såg resterna av en påkörd människa som badade i sitt eget blod. Huvudet var masakrerat och hjärnan hade flutit ut. 

 

Eller när vi körde hem till vår dåvarande bostad i Nairobi och i en motorvägsavfart ser en bil komma i hög fart, med hjulen upp. Det dröjde en stund innan vi insåg att en hyfsat allvarlig bilolycka just höll på att ske framför våra ögon.

Etc etc.

- Va fan. Jag har väl för fridens dagar andra reseminnen, så mycket som jag rest i mina dar! Jag valde ut en helt annan och betydligt vardagligare resa.

 

Vi skulle göra den spännande med romantiska inslag. En svampplockningstur som fick mina då hemmavarande ungdomar att börja älska plocka trattisar efter det långa uppehållet på grund av Tjernobyl. Spänningen får duga och naturromantik får det bli, tänkte jag. 

Om det blev en bra historia av det? Nä, den blev totalt utan spänning och nerv.