Relativ (o)frihet
Jag finner mig vara i ett utplanande och inplanande tillstånd. Några år innan jag tänkte mig, men det var bara en tidsfråga när det skulle ske. Tillvaron curlar in mig i detta.
Ena benet står i arbetslivet, andra benet står i pensionärslivet. För att krångla till det hela, så kan arbetslivet innehålla pensionsförmåner och penionärslivet innehålla rejält med arbete.
Jag grubblar en hel del över hur jag förhåller mig till detta.
Fakta är följande. Det är faktiskt oflyt runt ingång på arbete. Tillvaron bjuder inte till. Mina karriärframgångar är lika med noll. Flitigt arbete i 2 månader med såväl uppdragssökande (anbud i olika företagsgrupperingar) som jobbsökande har inte gett något alls, annat än besked om att uppdraget/jobbet gått till annan sökande. Det jag verkligen hoppades på har inte fallit ut. Attans. Men det är klart att det ligger ett och annat obesvarat erbjudande där ute och skvalpar.
Det leder till en enda slutsats. Då är jag fri. Fri att göra vad JAG vill och har lust med, inom kort som pensionär.
Den här ny-friheten är inte helt lätt att ta till sig. Än vill jag inte släppa taget. Eller? Dels handlar det om att fortfarande finns ansökningar skvalpande där ute. Det handlar också om att jag ogärna vill plocka ut pension förrän om ett knappt år, alltså vid fyllda 65. Så lite finansieringsbekymmer har jag allt. Men jag har viss buffert och det kommer in nån liten slant här och där också. Med svångrem på mina nuvarande vanor ska det nog gå att hanka mig fram till januari 2015. Självklart handlar det också om det professionella samarbete jag har, främst med min delägarkollega, men också i andra samverkansgrupperingar. Det är liksom inte bara att dra.
Ena stunden känner jag mig stor och viktig med tillvaron full av nya möjligheter. Jag är optimalt fri. Andra stunden känner jag mig snopen över hur tillvaron curlar ut mig från arbetslivet. Jag som är så duglig och fortfarande har ett och annat att ge. Då är jag ofri.
I detta gränsland befinner jag mig. Frihetskänslan är relativ.
