Bentes blogg

Jag har just varit på en begravning i Stockholm. Himla trevligt.

Folk samlas prydligt uppklädda och skakar ordentligt hand och relaterar sig till varandra. Visserligen via den döde, men i alla fall. Jag tillhör den dödes gäng från gymnasietiden i Härnösand. Vi som drev humanistisk klubb och vars medlemmar kom både från teknis, som den döde gjorde, och från det vanliga nya gymnasiet, som jag själv tillhörde. Vi var en liten Härnösandsgymnasiemaffia på 4 levande och en död på plats. Där fanns gamla kollegor, vänner från olika föreningar, t ex adoptionsföreingen, neurologföreningen, järnvägsintresseföreningen etc. och de två adopterade döttrarna med respektive och respektives föräldrar, släktingar på den dödes sida och på den dödes döda frus sida. Jag skulle kunna peka ut varenda en och säga till vilken grupp de hörde. Så väl relaterad blev jag under det inledande handskakandet. Och då fanns ingen organisationskonsult som liksom höll i den kommunikativa taktpinnen. Vi gjorde det helt enkelt för att så gör man, på begravningar.

Själva begravningsakten var väl som begravningar brukar, några fina ord hämtade från de olika grupperna av folk som samlats. Kanske en ovanligt kristen begravning med tanke på att den döde inte utmärkt sig för överdriven kristenhet. Kvaliteten med en begravningsakt är att man får sitta ner en stund, ta det lite lugnt, lyssna till musik, tänka lite på tiderna som gått och känna ett och annat, förundran, sorgsenhet t ex och minnas lite. Det är helt OK att det rinner en och annan känslosam tår, för så är det på begravningar.

Efteråt relaterar man igen med de som var med, kommenterar de fina orden, järnvägslyktan från flydda tider som stod tänd vid kistan och som var en av den dödes många samlarobjekt. Minnesstunden med landgång kaffe och tårta gick fort för det var så trevligt att sitta och prata med representanter för de olika grupperingarna. Före detta chefen, teknologen från Härnösandstiden, diabetikerförbundsfolket… Alla hade sina goda minnen och vemodiga berättelser. Någon berättade för oss alla om den dödes knastertorra humor. Ja just det, han var ju så himla knastertorrt rolig. 

Begravningar väcker tankar på hur det kan vara i livet, om hur en så kommunikativ människa som den döde var också kan vara så kommunikativt handfallen. Känner vi inte alla sådana som egentligen vill så väl men som liksom inte får till det? Såna allmänmänskliga tankar väcktes idag, såna som ofta väcks på begravningar.

Efteråt satt jag med bästa vännen på Centralen och tuggade erfarenheten några varv till. Ännu mer av allmänmänskligt förundrat reflekterade.

 

Så var den begravningen klar.

Så många intresserade möten, så mycket respekt i luften, allvar, känslor, humor, värme. Tänk om vi kunde umgås så med varandra så i vardagen. Jag kan inte säga annat än att begravningar är en berikande höjdare.