"Nora" och Daniel - jag bugar mig
Jag har berättat om mitt omfattande lyssnande på framför allt radiodokumentärer.
Ett av dem, i två separata delar, har inte lämnat mig någon ro.
Dokumentären heter Den fastspända flickan 1 och 2 och handlar om ”Nora”, en trasig tonåring med självskadebeteenden som vandrade mellan olika HVB-boenden och som söker vård.
Ett av dem, i två separata delar, har inte lämnat mig någon ro.
Dokumentären heter Den fastspända flickan 1 och 2 och handlar om ”Nora”, en trasig tonåring med självskadebeteenden som vandrade mellan olika HVB-boenden och som söker vård.
Journalisten Daniel Velascos trodde till en början att han skildrade bristerna i HVB-hem. Historien växte till något mycket större, då det under resans gång visade sig att ”Nora” var den flicka som fd länspolismästaren Göran Lindberg förgrep sig som allra värst på. Och om hur hon motarbetades i att få den behandling hon var både ordinerad och själv önskade.
Det som har stört min hjärna nästan mest var det motstånd hon bjöds av det system som skulle få henne att hela och läka. En psykiater spelar central roll här. Inte nog med att hon varit med om ohyggligheter. Systemet bjöd verkligen inte till efteråt. Har tänkt att historien har ”Män-som-hatar-kvinnor-vibbar”. Jag har också förundrats över ”Noras” mod att faktiskt stå upp och vittna och att spela in samtal för att säkra bevis.
Jag har också grunnat på ”tonen” i programmen. Det var så sakligt skildrat, inte skuldbeläggande eller uthängande. Lågmält sakligt, bara. Sensationsjournalistikens motsats. Kanske har det gjort att historien växt på sig i min hjärna. Långsamt men säkert har jag blivit både upprörd och förtvivlad.
Nu förstår jag att historien väckt uppmärksamhet, vilket helt har gått mig förbi.
ROKS (Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige) har nu utsett ”Nora” till att ha utfört årets kvinnogärning. Hon får pris för modet att berätta sin historia, vilket betyder mycket för andra utsatta att också våga berätta. Du kan läsa om utmärkelsen här.
Journalisten har också blivit uppmärksammad och flerfaldigt belönad för reportaget, bla Prix Europa i Berlin.
Jag bugar mig för båda två, både ”Nora” och Daniel, och deras samarbete att berätta om ett stycke komplex och smutsig nutidshistoria.
Det som har stört min hjärna nästan mest var det motstånd hon bjöds av det system som skulle få henne att hela och läka. En psykiater spelar central roll här. Inte nog med att hon varit med om ohyggligheter. Systemet bjöd verkligen inte till efteråt. Har tänkt att historien har ”Män-som-hatar-kvinnor-vibbar”. Jag har också förundrats över ”Noras” mod att faktiskt stå upp och vittna och att spela in samtal för att säkra bevis.
Jag har också grunnat på ”tonen” i programmen. Det var så sakligt skildrat, inte skuldbeläggande eller uthängande. Lågmält sakligt, bara. Sensationsjournalistikens motsats. Kanske har det gjort att historien växt på sig i min hjärna. Långsamt men säkert har jag blivit både upprörd och förtvivlad.
Nu förstår jag att historien väckt uppmärksamhet, vilket helt har gått mig förbi.
ROKS (Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige) har nu utsett ”Nora” till att ha utfört årets kvinnogärning. Hon får pris för modet att berätta sin historia, vilket betyder mycket för andra utsatta att också våga berätta. Du kan läsa om utmärkelsen här.
Journalisten har också blivit uppmärksammad och flerfaldigt belönad för reportaget, bla Prix Europa i Berlin.
Jag bugar mig för båda två, både ”Nora” och Daniel, och deras samarbete att berätta om ett stycke komplex och smutsig nutidshistoria.
Kommentarer
Trackback
