Nörderi
Jag känner många nördar. Ja, jag är väl helt enkelt en nörd själv. Ärkenörd.
Min sonahustru är insnöad på pedagogik, min ena son på datasystem och den andra sonen på levande rollspel, dottern på dans, jag själv på systemisk organisationsutveckling. Jag känner nördar inom landskap, trafik, språkhistoria, musik, metallkonstruktion, konst, biologi, motorcyklism, etc etc.
Det är nåt förtjusande med nördar. De intresserar mig per definition.
Vad lockar en nörd?
Är de möjligen nyfikna, vetgiriga, utvecklingsivrare? Passionerade. Utforskande.
Vad lockar mig?
Kan det vara att jag dras till såna som vill lära sig något, som brinner för ett eller annat? Alltså till skillnad från sådana som sitter och klagar och gnäller. (Ja, jag vet att nördar kan vara gnälliga, men det passar inte in i detta försök till grubbla).
Den här bilden är tagen från Calle Nyréns museibyggnad i Gamla Uppsala och det är Uppsala Högar som syns i bild. På något sätt är denna bild symbolisk för det jag är på jakt efter men inte riktigt fått fatt på än. Symbliken är kopplad till det jag skriver om avseende förtjusning inför visst nörderi och mättnad av annat nörderi.
I helgen har jag träffat idel nördar. Hur härligt som helst. Dessutom har det varit både gott och trevligt.
Men. Ja det finns ett litet men, som jag undrar över.
Jag har bl a träffat ett gäng arkitekter, fd studiekamrater. Gissa om det snackats arkitektur? Det har pratats samhällsplanering, arkitekter versus ingenjörer, trender, upphandlingsformer, politikens betydelse, utbildningen, lärarnas hållning, demokratiperspektiv på samhällsplanering, detaljritande, stadsformer, svårigheten att vara stadsplanearkitekt, resecentrum, och mycket mycket mer. Stor bredd på samtalet alltså.
Efter ett antal timmar av intressant dialog finner jag mig aningen mätt på a-snacket. Det är till och med så att jag inte mår helt bra av det. Ett svagt stråk av obehag har väckts. Mitt behov av frisk samtalsluft ökar aningens.
Detta fenomen väcker min nyfikenhet. Var kommer min mättnad ifrån? Alltså sett i perspektivet att jag normalt älskar att prata med nördar om deras nörderi.
Jag utfår från att svaret inte sökes i nuet, utan i min egen diffusa forntid.
- Hej och hå.
Kanske är det så när man sluter cirklar. Det handlar om att förlika sig med allt, inte bara det roliga och lättsamma.
Kommentarer
Trackback
