Bentes blogg

Jag har fått medalj av första graden för min insats i helgen.

 

Här kommer en utförlig berättelse om min bragd. Det är en sån där vardagsbragd som tusentals och åter tusentals föräldrar gör dagligen och stundligen utan att bli medaljerade för det. Jag sätter ord på vad de är med om ofta, ofta.

Det gick i det stora hela riktigt bra att ta hand om de nyblivet tvååriga tvillingarna på egen hand. Men vissa – vi kan kalla det lärdomar – gav det allt.

Dag ett regnade det och det föranledde inne-aktivitet på Gallerians inhägnade lekplats. Deras faster Matilda var med. Signe och Hedda körde bil, mest, och åkte rutschkana och sprang runt och upptäckte det som går att upptäcka. Ett antal varv. Sen skulle vi gå därifrån. Vi skulle bara ta sisådär 5 steg till vagnen, sätta på skor, lyfta upp i vagnen och köra hem.

Det var 4 steg för mycket. Hedda rymde oskodd som skjuten ur en kanon rakt in i djupet av en skoaffär och Signe tog sikte på grann-affären med väskor och blingbling. Då var det skönt att vi var två vuxna att reda ut situationen.

Dag två regnade det inte och jag tog sikte på utevistelse på förmiddagen. Jag organiserade utgåendet så här. Packade två högar med kläder i sängen. All inclusive. Blöja, byxor, tröja, sockar (svårt hitta sockar i lagom storlek till Signe), gallonisar och promenadskor samt en utejacka. Gånger två.

 

Sen tog jag itu med mig själv. De skulle inte behöva vänta på mormor när de väl var uppdressade. Det tog inte alls lång tid. Kläder hade jag redan på. Det var väl egentligen bara tandborstning som mormorn behövde för att känna sig klar. Borsta borsta borsta på toaletten.

När jag sedan kom in i det enda rummet som fanns att komma in i (de bor i en etta) så fanns inga klädhögar kvar längre. Kläderna var borta. Tjejerna måste på ca en minut ha tagit plagg efter plagg och kastat i rummets alla riktningar, i både fågel, fisk och mittemellanläge.

Men inte fick det mormorn på fall inte. Hon samlade ihop den ena tvillingens kläder, närmare bestämt Signes (hon som är större och aningen mera medgörlig) i en ny välbevakad hög och påbörjade matchen. Det blir lätt en match när kläder ska på. Den matchen vann mormorn, även om det var nära det blev oavgjort.

Därefter samlade mormorn ihop nästa klädhög och påbörjade match nummer två. Då ska man ha i beaktande att både mormor och Signe var aningen svettiga av föregående match. Hedda är dock lätt till vikten, bara nio kilo, så det borde ha gått bra. Men det gjorde det inte. Hedda har tillgång till ofattbart mycket ovilja per kilo kroppsvikt. Hon krånglade och ålade som en mask ur mormorns grepp, skrek i högan sky om mormorn fick tag på henne och till sist gömde hon sig längst under sängen dit hon bara inte gick att nå. Om man inte var i ungefär lika storlek.

 

Det var Signe. Iklädd full utemundering proppade hon liksom igen utgången för Hedda. Efter ett tag skrek båda i högan sky där längst under sängen.

Jag, som alltså är den där mormorn, lockade med det mest attraktiva jag kunde komma på – att vi skulle UT. Jag var vänligt sinnad och hade en ängels tålamod. Ett tag. Men allteftersom förmiddagsstunden tuffade på gled humöret mig ur händerna. Jag orkade bara inte med detta meningslösa tjafs. Blev både arg och ledsen. Egentligen var det väl vanmakt, när jag hade två skrikande småttingar som jag inte kunde nå där under sängen. 

Nån stans där gav jag upp. Vi fick helt enkelt stanna hemma. Trots att vädret var bra och intentionen den allra bästa.

En stund efter det kom två tvillingar fram ur sin håla och den argaste av de två, Hedda, lät sig plötsligt lånas ut till en stunds påklädning.

Å så gick vi ut.

 

De satt som små änglar i vagnen till den INHÄGNADE lekparken och de lekte som de mest exemplariska barn. Det rutchades och det väntades på sin tur, det gungades, gungades mera, och mera, och mera, grävdes sand, plockades nytrillade ekollon och det byttes grejer med varandra och ja, harmonin var iögonenfallande. Gloriorna skimrade för mig som kunde se dem. Andra barn trilskades betydligt mer. Vi kunde till och med prova de nya selarna och gå fint hem intill vagnen. En stund. Det finns på film.

Sedan fick det bli en språngmarch hem, för att hinna med lunch innan klockan skulle bli för mycket. Blodpudding med lingonsylt åt de med en häpnadsväckande aptit alltmedan ögonen vindade alltmer av trötthet. Signe somnade i princip ögonblickligen (kl 12.30) efter det att jag lagt henne.

Men inte Hedda.

Hon hoppade och tjoade, la sig några stunder och så for hon upp igen. Efter ett tag hade hon satt som sin livsuppgift att väcka Signe. Jag la henne, klappade om henne, vyssade, avvaktade, var sträng, tog till mildare tongångar, gav henne vatten, letade rätt på gossenallen Mimi, letde nappen hon slängt iväg, lirkade... Minuterna blev till kvartar som blev till en halvtimme, som blev till en timme och till slut hade det gått en och en halv timme. Då ringde jag Tuva och undrade vad jag skulle göra. Hon bekräftade mig i situationen, dvs att det kan bli sådär, framför allt med Hedda. - Ge henne ett val, att ligga ner och sova i sin egen säng eller att ligga ner och sova i min säng tillsammans med mig.

Det funkade. Hon valde att ligga med mig och det gav mig möjligheten att med milt våld hålla henne i liggande läge. Till slut gav den viljestarka lilla kroppen upp och hon somnade (kl 14.45).

Nästan exakt i den stunden vaknade Signe. (Och jag som hade tänkt diska.)
Vi hade en go stund då hon mornade sig. Vi tittade på bilder i min dator. Bilder på flygplan och helikoptrar. Läääääänge. Det är det stora intresset just nu. Leka med dockor och djur är ganska ointressant jämfört med att leka med bilar, bussar, traktorer, lastbilar och framför allt flygplan.

Hedda vaknade efter en dryg timme och så kom föräldrarna hem. De hade varit på en fantastisk bröllopsfest och var lyriska.

Dan därpå blev jag under högtidliga former medaljerad för min enastående insats under helgen. En medalj av första graden.

- Puss på er för det.

- En eloge till alla föräldrar och till alla dagmammor och dagpappor. Ni gör ett enastående jobb. Medalj på er allihop.