Ofrivillig kreativitet
Det andra grubbletemat handlar om den kreativitet som föds ur ofrivillighet eller motgång. Det bevingade orden för denna företeelse är "Nöden är uppfinningarnas moder".
Jag berättar bara lite lätt om bakgrunden. Känns oetiskt att bli för detaljerad. Finns också visst nyhetsvärde för dem som vädrar nyheter. Men för mig väcker situationen en fråga om vad motgång är. De är i allra högsta grad är relativa.
Motgången för mig handlar om att projektet jag jobbar i är stoppat. Därmed är min bekvämlighet rubbad. Kanske tillfälligt, kanske för gott. Återupptas det, så är det troligtvis med ny huvudman och då är projektorganisationen inte given. Min framtid i projektet är alltså oviss. Och just nu finns den inte alls. Därmed har jag inte längre min största inkomst tryggad. Det är det som känns som en motgång.
Ur andra perspektiv kan detta vara hur bra som helst. Tillvaron omorganiserar sig på ett sätt som förmodligen är ändamålsenligt för projektet.
Motgångar föder en särskild sorts kreativitet som inte skulle födas om inte motgången fanns. Så är det nu. Min kollega och jag ställer oss naturligtvis frågan – Now what? Svaren kommer inte simsalabim, men hjärnan söker definitivt svar. Under tiden tar jag det bara lugnt och vårdar den förkylning med tillhörande luftrörskatarr som jag dragit på mig.
Min egen kreativitet handlar om att nu är tiden mogen för att skriva Boken om KIM, att starta nya KIM-utbildningar, kanske ta tag i några möjlighetstrådar som vi bara inte hunnit odla…
Vidare märker jag att jag inte suktar efter det där konsulteriet som jag ägnade mig åt så mycket förr. Jag är mätt på att leda chefer och grupper i insiktshöjande samtal och övningar på något internat någonstans. Jag vill vara mer verksamhetsnära och tillföra min kompetens. Har funderat på utredningar, kvalitativa sådana, … För visst är det för tidigt att gå i pension nu?
Ja, hela det här tankesjoket är alltså möjliggjort av att ”det stora projektet” gått i stå.
En tröst i sammanhanget är att jag är en garvad person. Det har ordnat sig förr, så varför skulle det inte göra det nu? Jag har dessutom aldrig haft sån ekonomisk buffert som jag har nu. Klarar mig några månader i alla fall. Dessutom är det lite häftigt att se på livet som ett stort oskrivet blad. Det är den typen av ångest som en konstnär står inför vid sitt staffli. Tills de första penseldragen är dragna.
