Bentes blogg

I dagarna har jag det mödosamt värre. Ett helt sjok av prestationströsklar ska passeras. Några är avklarade, andra känns oöverstigliga. Med sedvanlig förväntan på att alltings jävlighet ska drabba mig, har jag nu upplevt följande. Om du vill läsa min klagolåt, så läs här. Tyck gärna synd om mig.

1. Häromdan skulle jag då äntligen bli uppkopplad på GCKs bredband. Alltså bredbandet i Landeriet där våra kontorslokaler nu ligger. Hur jag än bar mig åt, så fick jag det inte att funka. Provade av och till en hel förmiddag. Hittade inte ens bredbandsnamnet, som jag sett ligga där tidigare. Gick min väg med oförättat ärende.

2. Det visade sig att dan innan hade en snubbe varit där och fixat och nu var bredbandsnamnet bytt. Någon dag senare skulle jag ännu en gång få både bredband och skrivare att funka. Helst också scannern. Jodå, lätt som en plätt blev jag uppkopplad med det nydöpta bredbandet. Dags att ta sig an skrivaren och få till den trådlösa kopplingen mellan dator och skrivare. Nu borde allt vara lätt.

3. Men det var det inte. Efter flera timmars experimenterande hade jag inte fått skrivaren att funka över huvud taget. Den var stum. Reagerade över huvud taget inte. (Jag ville mest bara slå sönder den, men jag vet ju att det inte blir bättre med våld.) Installerade om det där som man installerar, men inget hände. Otaliga försök. Varken med kabel eller trådlöst.

 

4. Support-dags. Bara att hitta ett telnummer är en historia för sig. Jag drar inte det också. Jodå, jag har gjort alldeles rätt. Routern, vad är den av för märke? Det var alltså en dygnsfärsk router utan fabrikatsnamn, men jag såg äppelloggan på den, vitt i vitt. Mycket sparsmakat. Aha, här har vi nog felet tyckte Niklas, supportkillen. Äppelroutrar stöder rent generellt inte nätverksanslutningar. (Men va fan!) Det betyder att jag valt fel sorts skrivare för det rum vi har på Landeriet. Nåväl, vi får väl hålla till godo med kabel då, fast motvilligt. Huvudsaken är att det funkar att skriva ut. Men se det gjorde det inte ändå.

5. Jag fick ytterligare supporthjälp, och minns faktiskt inte hur vi gjorde. Jag tror att jag hämtade en drivrutin för usb-anslutning från nätet. Efter ett tag funkade faktiskt skrivaren och det första pappret matades ut. Underbart. Snyggt skrev den ut också. Nu blev det scannerdags.

6. Nej då. Så lätt ska jag inte tro att tillvaron är. Supportdags igen. Nu vet jag att Samsung har två supporterkillar och de heter Niklas och Robert. I sanning ska sägas att de var riktigt bra på att supporta. Jag kände mig faktiskt som en kompetent brukare. Jag installerade om och med supporthjälp hämtade jag en drivrutin från nätet och ja, det funkade inte ändå.

7. Då kom jag själv på att jag inte provat stänga av datorn och börja om igen. Det var vi överens om att det var en god ide. Och se. Eureka. Funktionen öppnade sig. Nu kunde jag även scanna.

8. Dags att göra om en hel drös illustrationer i boken som ska nytryckas inom kort. Vi har sålt slut, har bara ett fåtal böcker kvar. Satte mig med viss njutning på nya kontoret, med färska fina illustrationspennor och med vetskap att nu funkar det tekniska. Ritade så pennorna glödde. Javisst var JAG ringrostig. Det var nåt år sedan jag senast gjorde illustrationer i den här omfattningen. Men det tog sig och mot eftermiddagen hade jag en hög bilder, försedda med sidangivelser. Jag skannade allihop och lade dem prydligt i en mapp i datorn. Därmed cyklade jag nöjd hem i blötregnet. Det här var i går.

9. Idag har jag jobbat hemifrån. Jag har provat lägga in bilder i Indesign-orginalet. Omslagsbilden – oh shit, bilden skulle ju vara inverterad med rätt färg som bakgrund. Men jag klarade det efter ett tag. Faktiskt. Både att invertera bilden och att ge bilden rätt bakgrundskulör. Men var inte bilden lite väl suddig? En obehaglig känsla kröp sig på mig.

10. Nu lade jag in några svartvita bilder inne i boken. Nä, de är inte bra. Suddiga, hackiga… de duger helt enkelt inte. Jag behöver scanna om dem. Kanske välja en annan kvalité. Stön. Det var några timmars jobb bara att scanna. Nåväl, det ska nog gå. Nu kan i alla fall Gro, min kollega och författarkollega, läsa korrektur. Bilderna kan jag greja med under tiden. Hon kan få pdf-filer redan nu, mitt på fredan. Men, ja, det sket sig det med. Hur jag än bar mig åt, så inte kunde jag göra pdf-er. Och hon kan inte läsa Indesign, för hon har inte programvaran.

11. Jag läste på nätet och följde instruktionerna och det bara gick inte. Jag skulle välja Skriv ut och sen skulle jag välja spara som pdf. Den manövern gör jag närmst dagligen från word- och excelfiler. Men nu gick det inte. Det verkar som att varken min skrivare hemma eller den på Landeriet verkar kunna skriva pdf-er från Indesign.

12. Nu hamnade jag igen i det där hjälplösa övergivna tillståndet. (Gud va ensammen jag kan känna mig, när jag bjuder den sidan till. Värsta ynket!) Bestämde mig för att ge upp och meddela kollegan att det helt enkelt inte går så bra för mig. Sagt och gjort. Mailade beklagande.

13. Sen tog jag och läste en gång till på nätet om att göra pdf. Det fanns en variant jag aldrig provat nån gång, och det är att gå via förhandsvisning, välja PostScript (som konverterar till pdf) och därefter spara som pdf. Ha! Det gick. Nu kunde min kollega få de där pdf-erna trots allt.

14. Det gick bra utom i ett avseende. Omslaget är ett väldigt långsmalt format, eftersom vi viker in flikar på både fram- och baksida. Med den här PostSriptutskriften kunde jag inte välja sidformat, så det fick bli ett fjärdedels omslag i stället. Som tur var är det just den fjärdedelen som är mest förändrad. Min kollega har fått filer att läsa korrektur på och jag drar en lättnadens suck.

15. Och jag är återigen något lite nöjd. Det är en hel drös trösklar jag tagit mig förbi nu. Återstår att få vettig bildkvalitet på de scannade bilderna. Kanske jag ägnar mig åt det i morgon när ag inte är så förbannat upprörd.

Det är inte första gången jag undrar varför just jag ska ha det på detta sättet. Varför krånglar allt just för mig? Hela tiden. Samtidigt vill jag ge mig en eloge för mitt tålamod. Jag klarar ju faktiskt ett och annat. Lite krig löser det mesta.