Bentes blogg

Igår hände det. Jag postade en jobbansökan. Det är historiskt. Just nu kan jag inte minnas att jag någonsin gjort det förut.

Den enda anställning jag haft, den från 1978 och några år framåt, föregicks av ett jobbsökande telefonsamtal. Kanske sökte jag nåt jobb där på 80-talet...

Den här jobbansäkan var både mångordigt skriven och ett hafsverk. Det omständigt välskrivna bad jag om återkoppling på från sonahustrun. Hennes relevanta och konstruktiva synpunkter ville jag absolut beakta. De innebar en hel del strykningar och omarbetningar.

Den tiden visade det sig att jag inte hade. Det blev fullt upp med anbudsskrivande och så blev jag inkallad till det jobb jag nyligen blev avstängd ifrån. Det jobbet prioriterade jag. 

Dagarna gick och klockan tickade på den sista dagen då ansökan absolut måste postas. Kl 16 hade jag inte ens börjat med omarbetningen och vi vet alla att kl 18 brukar lådorna tömmas.

Men då djävlar. Rafs, rafs, skriv, skriv. Det är trots allt mera tidsbesparande att ta bort än att skriva dit. Det blev en knapp en-sidig ansökan och nästan 2 sidors CV. Å så iväg till närmsta brevlåda med brevet. När klockan var bara en liten stund före 18 låg ansökan på lådan. Och nu vågar jag inte ens titta på vad jag egentligen skrev. Känslan är att ansökan blev i magraste laget.

Jobbet jag sökte ligger i Mellansverige och innebär flytt. Det brinner jag inte för, i alla fall inte just nu. Men det var en träning i att söka jobb. Jag är aningen ringrostig på det området, ju.

 

Återstår att se om jag har nåt värde på marknaden. Räknar inte med nån reaktion före nyår. Till veckan ska jag söka en hel drös jobb. Det är för att freda mitt samvete. Framemot jul vill jag känna att jag gjorde vad jag kunde, i alla fall.