Bentes blogg

På sistone har jag kommit att grubbla över hur det kommer sig när jag plötsligt kliver in i ett beslut som jag borde fattat för länge sen. 

 

För att bli lite mer begriplig blir jag konkret om rötterna till min beslutsgrubbla.

 

En längre tid har jag en ökad missbelåtenhet kring min vikt och kroppsliga lättja. Jag har varit bra på att äta mycket, gott och ganska fett, mycke mackor, en hel del godis, kakor och annat smarrigt till kaffe. Det ena sötsuget har avlöst varandra i en låååång rad. Dessutom har jag ätit oregelbundet med middag väldigt sent på kvällen. Och öl, det är ju väldigt gott.

 

Alltid har det funnits en moraltant där långt i bakgrunden som minsann påpekat det olämpliga i kostvanorna. Men jag har tröstat mig med att jag faktiskt blivit bättre på att vardagsmotionera. Jag cyklar en hel del till och fån jobbet och jag går i trappor. Det blir gott och väl hundra trappsteg mest varje dag. Jag märker faktiskt av att jag blivit starkare och har bättre balans. Men, jag har börjat akta mig för vågen, för jag misstänker att den skulle ge mig chockerande besked. Att kläderna känns trängre skulle kunna indikera dessa mina misstankar.

 

I helgen var jag i Härnösand o Sundsvall. (Himla mysigt. I samband med jobb i Sundsvall fredag och måndag.) Bl a besök hos en vänfamilj ute i Gådeå by. Kicki var full av energi över att ha skaffat får och startat gårdsbutik. Å så skulle hon hålla kurs i viktminskning med KBT som grund. Då hörde jag mig säga - Å. Kan du ta distanselever?

 

Nästa steg var besöket hos Kerstin i Sundsvall och det småprat vi ägnade oss åt. Bl a (o)hälsan. Jag nämnde det där med KBT och viktminskning och hon replikerade - Det där tror jag på. 

 

Till saken hör att dessa damer är professionella auktoriteter, inom var sitt område. Kicki är dietist och Kerstin är läkare. Det är möjligt att min tilltro till deras kommentarer ökar av detta faktum. Nåväl, jag googlade lite om viktminskning och KBT och det fanns naturligtvis massor att läsa. Bl a om hur lyckosamt det är. 

 

Jag läste om att metoden handlar om att omprogrammera hjärnan och stimulera den att ta ansvar och fatta beslut som är bra för hälsan. 15-sekunders-metoden nämndes. När sötsuget sätter i ska jag ta ett andetag och i lugn takt räkna till 15 och därefter berömma mig för att jag avstod sötsakerna den här gången.

 

Det här irriterade mig. Skulle jag, som är så vältränat medveten utvecklingsmässigt, inte klara att ta ansvar för mig själv och min hälsa??? Jag gör ju inte annat än att stimulerar andra att ta ansvar för sina liv! Skulle jag inte klara detta elementära? 

 

- Ja, svaret på den frågan må ju i ärlighetens namn bli Nej. Jag klarar inte det. Eller har inte hittills klarat det. 

 

Under tågresan hem kom kaffesötsuget och då räknade jag till 15. Det kändes som evigheter. Redan efter 7, 8 var jag beredd att ta ansvar för min hälsa och därmed välja bort sötsakerna. Glömde dock att berömma mig själv.

 

På Centralen tittade jag i Pressbyråns utbud och kände faktiskt vämjelse för det stora utbudet av onyttigheter. Sen dess, och det är några dagar sedan, har jag inget sötsug och jag äter bra mat regelbundet. 

 

Det är som om ett beslut hoppat på mig. Beslutet om att vara ansvarig för vad jag behöver för att må bra på sikt.

 

Detta var berättelsen om hur beslutet hoppade på mig. Det jag grubblar över är hur det här går till, på ett mer generellt plan. Hur går det till att kliva in i nya beslut? Hur går det till att göra detta långsiktigt? För det är ju så att ingen kan göra det åt mig. Det är bara jag som kan besluta mig. Hur kommer det sig att det här beslutet kom nu? Och med viss bävan undrar jag hur hållbart beslutet är. Men då är jag där och tänker - Hörrudu, vem har du tänkt ska svara på den frågan. Vem har makt över svaret, har du tänkt. Å så tänker jag - Ja, ja, det är naturligtvis jag, som både ska ta beslutet och hålla det levande.

 

Jag har i många herrans år tänkt att min vikt är mina sista skansar. Jag har lyckats på så många personliga plan, men det här med godiset och vikten, det är som förgjort. Nu fnyser jag åt denna min inställning. - Vadär det där för snack. Som om det fanns ett område där jag inte har något att säga till om. 

 

- Det är slut på det nu.