Mina träd
Av och till under alla år med mer eller mindre terapeutiska sammanhang jag varit i, så har jag producerat bilder på träd. Jag har låtit mig försättas i ett meditativt tillstånd som, när jag sätter mig med en krita i handen, ger mig en bild. Alla, inklusive jag själv, har tolkat dessa träd som metaforer av mig själv.
Nyss snokade jag runt bland gamla bilder i datorn, och då kom ett av dessa träd upp. Det fick mig att tänka till.
De här trädbilderna tillsammans berättar något om min egen utveckling. Här är några exempel.
Nyss snokade jag runt bland gamla bilder i datorn, och då kom ett av dessa träd upp. Det fick mig att tänka till.
De här trädbilderna tillsammans berättar något om min egen utveckling. Här är några exempel.
Det vänstra trädet gjorde jag 1990. Det är en stor och kraftfullt blodbok - men liksom halv. På den tiden jobbade jag i eget företag med grafisk form och utställningsproduktion. Jag var skild sedan några år och alla tre barnen bodde fortfarande kvar hemma, hos endera föräldern. I jobbet hade jag börjat längta efter något annat. Vad, det visste jag inte när jag gjorde den här bilden. Det blev uppenbart att jag kände mig halv. Min hela potential var inte tagen i bruk.
Det högra trädet, även det en blodbok, gjorde jag 1995. Stort och kraftigt och helt. Men bara med knoppar på sig. Något var inte utslaget än. Något ville komma ut. Jag hade så smått tagit klivet mot att arbeta med tvåvägskommunikation. Det var ett jättekliv at ta, rent professionellt och kommersiellt, och alls inte lätt att få bäring på den första tiden. Jag började med att leda och anordna mentorprogram. Det ledde min in i en ny värld, som fångade mitt hela intresse och som gör det än.
Hela första årtiondet på nya seklet var tungt för mig. Alla barnen hade nu flyttat - ja det var ju inte så tungt, mera roligt att följa, men innebar ett ensammare liv för mig. Min mamma var svårt sjuk och hjälpbehövande under flera år innan hon dog 2002. Min pappa dog några år senare och föregicks också av livets utförsbacke. 2007 uppdagades att jag själv var svårt sjuk. Under de här åren gick jag den omfattande utbildningen till gestalt organisationskonsult. En fyra-årig mastersutbildning som jag gjorde på sju år innan jag hade papper på Mastern. Den var krävande men också mycket givande. Min räddning.
Av min mamma ärvde jag denna akvarell på ett jättestort svårt sargat träd. Det trädet var jag. Stort, kraftigt med några livsdugliga stora grenar - och svårt sargad av inre röta och svåra skador av - kanske - blixtnedslag. Den bilden var "sann" nästan hela första årtiendet efter millennieskiftet.
Nu när jag som hastigast fick syn på den, insåg jag att den inte alls är "sann" längre. Jag är varken rutten inifrån eller svårt skadad av blixten. Trädet har läkt, både inifrån och utifrån.
- Det är dags att rita ett nytt träd.
Men det är inte bara att sätta sig och rita. Bilderna kommer till mig inifrån då jag är i ett speciellt meditativt tillstånd, och jag vet inte om jag grejar att försätta mig i det tillståndet själv. Kanske får jag ta hjälp. Jag är ju väl försedd med sådan kompetens runt mig.
- Inger - en beställning!
Kommentarer
Trackback
