Bentes blogg

Under alla timmarna som jag varit improduktiv har jag också tittat på mängder med olika TV-program. 

 

Jag har sett serien om Tredje riket, alla Stalkers på TV3, Stjärnorna på slottet varvat med program från kunskapskanalen.

 

De där manliga stjärnorna på slottet, Klas Malmberg och Philip Sanden. De pratade om smärtan i att vara pappa på distans och bara träffa sina barn kortare stunder. Det väckte minnan från sisådär 20-30 år sedan. Inte för att jag var mamma på distans. Men jag var mamma med barn som vandrade mellan oss föräldrar och att vi stup i ett skulle skiljas från varandra. Det var ett zebrarandigt liv - full fart och fullt med folk i två veckor, sedan mer eller mindre total ensamhet i lugn och ro i två veckor. Så höll det på. Jag vet att jag då sa att jag aldrig vänjer mig. Men att det absolut går bra att leva så med. Jag valde att fortsätta ha ett stort professionellt utrymme, ovanligt stort för att vara trebarnsmor. 

 

Jag minns att jag tyckte helgen blev förstörd av att veta att i morgon ska allt packas ihop och då ska ni flytta till pappa. Det gjorde att jag föreslog att vi skulle vara föräldrar med två-veckorsintervall, så vi i alla fall fick en ograverad helg tillsammas med barnen. Så blev det och det är jag himla nöjd med.

 

De där männen Klas och Philip pratade också om att vara den som tog initiativ till skilsmässa och hur svårt det var att vara the bad guy. Minnen igen. Då hade jag ingen förståelse alls. Nu förstår jag det helt och fullt. Det kan faktiskt vara så att  jag finner mig i en relation där jag inte växer åt det håll jag mår bra av, De inre krafterna vill ge mig en annan typ av utrymme. Att ta initiativet till uppbrott kan innebära att det kan göra mycket ont att göra en annan människa förtvivlad. 

 

I mitt eget fall är jag både nöjd och tacksam över hur det blev. I alla fall för min egen del. Men kanske inte för barnen. Barn sitter alltid i kläm i skilsmässor. Det gjorde våra också. Det har format deras liv och de har blivit bra männsikor för det. 

 

Jag minns en annan skilsmässa då jag var the bad guy. Min företagsskilsmässa fär 10 år sedan hade sådana ingredienser - jag går under om jag inte gör det här, trots att det gör mycket ont för dig. Då var jag the bad guy. Det lär jag vara än idag. Jag bröt säkert upp på fel sätt, av fel eller oförklarlig anledning, av skäl som jag mörkade eller nåt i den stilen.

 

Sen finns det folk, som liksom fastnar i oförståelse, som grottar in sig i oförrätt och vill hämnas och upprätta sin heder. De är en typ av stalkers. Huga ligen. Den företeelsen har jag ingen egen erfarehet av. Varken som stalkare eller utsatt för en sådan. (Jo, förresten. I min ungdom fanns en stalkare i mitt liv. Fast det hette inte så då. Men det var en kille som var besatt i mig. Det var inte trevligt.) Man skulle kunna säga att mitt X och jag har en relation som präglas av stalkarens motsats. Aktivt ingen kontakt alls. Det är inte något jag är helt förtjust i heller. Men, ja, i livets dans behövs det två för en tango och, ja, du förstår nog. Det går absolut bra att ha det så med.