Funderingar om näthatet
I min blogg om näthatet (Bara text) finner jag mig med fingrarna i syltburken.
Jag var nära att bli näthatisk själv. Frågade mig hur korkad man får vara som... Å så frågade jag mig hur man ska verka för ansvarsfull dialog på nätet. Provade tanken på krav på att måsta vara offentlig, alltså inte få vara anonym. Inget av detta känns särskilt genomtänkt.
Nu gläds jag över två företeelser som får stor medial uppmärksamhet.
Det är att kvinnor gått samman och berättar om vad de får utstå som måltavla för näthat. De går ut tillsammans och visar på ett samhällsfenomen. En enskild kvinna som berättar om hur hon utsätts för näthat blir marginaliserad eller till och med förklarad medskyldig. De borde inte klä sig som de gör, inte blogga eller säga som de gör etc. Den avgörande effekten är alltså när många kvinnor samtidigt berättar, naket och sakligt, vad som skrivits på nätet till dem, så vaknar vi till och förfasar oss. Hurra.
Den andra företeelsen jag uppskattar är kärleksinitiativet. En rätt upp och ner motrörelse till näthatet. Människor skriver uppskattande om vad de uppskattar. Kreativt och konstruktivt på min ära.
