Bentes blogg

Nu på morgonen såg jag K Special som sändes i fredags. Karl Ove Knausgård under året efter ”Min kamp”. Handlar alltså om året efter att hans 3 500 sidors romansvit kommit ut. Jag har inte läst dem. Jag känner inte honom sedan tidigare. Men han fick mig att båda tänka och känna.

I ”Min kamp” skriver han om sitt liv. Så ärligt och naket som det över huvud taget är möjligt. Jag förstår att det blivit god litteratur av det hela eftersom han ges ut i land efter land och betraktas som något sorts fenomen.

Till skillnad från näthatarnas nedlåtande inställning till det skriva ordet (jfr bloggen Bara text) är han fanbärare av den subjektiva sanningen och ordens valörer. Näthatarna och Karl Ove utgör varandras ytterligheter.

Han berättade om hur slut han är, hur tömd han är och hur han går med en känsla av att ha gjort fel. Han har rört sig på de terapeutiska djupen och det har påverkat honom i grunden. Det har också påverkat familjen i grunden. Han undrar om han har nåt mer att skriva. Och när.

Ett rätt högt pris för ett lyckosamt författarskap.

När han berättade om sin far lystrade jag med igenkänningens öron. Fadern var lyckosam och socialt begåvad utåt, men tog ut sitt inre kaos i hemmet med oförutsägbara raseriutbrott, rastlöst cigarettrökande och stegrande alkoholkonsumtion.

Det är nåt med hans notoriskt utforskande hållning som stimulerar mig. Jag känner igen viljan att beskriva precis hur det är, även om det inte är så vackert. Så var det t ex när jag var sjuk och behandlades. Det var viktigt för mig att sätta precisa ord på hur jag tänkte och kände och hade det. 

Karl Ove Knausgård inspirerar mig. Förmätet, kan tyckas. Dessutom delar jag hans känsla av att ha gjort fel. Som nu, då jag tillåter mig att dra paralleller mellan Karl Ove och mig själv.