Långt mer än mången klok bok
Nu i helgen träffar jag mina gamla studiekamrater från tiden i gestaltutbildningen. Vi är tre personer som valde att stötta varandra i mastersstudierna genom att träffas och systematiskt coacha varandra genom den akademiskt snitslade banan. Det är närmare 10 år sedan vi började träffas. Det är flera år sedan vi klarade av studierna och vi har fortsatt att ”studera”.
Den här gången var det ett helt år sen vi sågs sist och vi är överens om att det är för länge. Lite tätare får det bli framöver. Alla tre har bytt jobb sen sist. Mina två kamrater har nu chefsjobb inom statliga myndigheter och jag har bytt projekttillhörighet.
Vad vi gör som är så värdefullt? Ja, det är en bra fråga.
Vi har en tydlig struktur. Inflygningen är mycket kort. Vi känner varandra väl, har byggt upp förtroende och kan varandras bakgrund väl. (På vårt språk kallas det för-kontakt.) Eller – inflygningen varierar i tid. Otåligt väntar vi på stunden då vi samlats alla tre och kan prata allvar. Vi kommer ju resande från olika håll i landet. Det är en sorts hederskodex att inte tjuvstarta med allvarspratet. Vi trampar liksom vatten i väntan på att vi är redo alla tre.
Sen vidtar rundan, där var och en får ograverad tid ett tag. Vi tar avstamp i hur vi har det och vad vi behöver. Huvudpersonen bestämmer hur tiden ska disponeras och får kärleksfull intensiv uppmärksamhet. Det är nu vi blickar in i vår egen livspåse och plockar upp de viktigaste bollarna, de som vi vill sätta ord på och få belysta. Det är så långt från väder- och vind-snack man kan komma.
Det här tar sin tid. Vi rör oss mellan de djupaste djup och den ytligaste yta, mellan de stora samhällsskedena och vad som händer i vardan här och nu. Vad vi tänker och känner och vems känslor vi fångar upp, egentligen. Det är inte alltid säkert att det bara är våra egna. Vi uppdaterar oss om våra liv och arbetsliv. (Nu föder vi barnbarn på löpande band. Ett litet barnbarn föddes häromdan.)
Mellan varven ska det lagas mat och ätas. Utomhusaktiviteterna varieras beroende på var vi är, på väderlek och på vårt humör. Den här gången vandrade vi i Eskilstunas centrala och museala kvarter längs Eskilstuna ån och det blev också lite shopping. Vi väver in tid för att avhandla någons case och gör kors- och tvärs-associationer och speglar i egna erfarenheter.
Det är värdefullt att ha haft en så pass lång relation. Vi kan spegla varandras utvecklingspunkter över tid.
Jag berättade t ex om hur bra det går för mig, hur intressanta och meningsfulla arbetsuppgifter jag har och att jag likväl har smärre ångest emellanåt. Mina kamrater kunde spegla mig i att så fort det går bra för mig, särskilt om jag inte kämpat hårt för det, så händer nåt med mig. Då tar återhållande krafter vid och ska hålla mig på mattan. Det är ett av mina mönster.
- Fan.
Å så kunde vi skratta åt en sejour under utbildningen då en handledare sa på klingande nordirländska – For Christ´s sake. Don´t be so neurotic. You should be celebrating! Den uppmaningen fick en av oss då och den är giltig för mig idag.
- Fniss.
Ja, så håller vi på. Från morgon till sena kvällen. Intensivt är bara förnamnet. Har inte tid med På spåret och Melodifestivalen.
Effekten blir en känsla av ett djupt värde för oss i både privatliv och arbetsliv. Långt mer än mången klok bok.
Fascinerande att något som är så givande för mig är så ointressant (förmodligen) att ta del av för andra. En av livets paradoxer.
