Bentes blogg

Calle och jag har inte träffats på närmare 40 år och nu har han dykt upp i mitt liv. Det beskrev jag i bloggen Fynd. Efter någon dags grubblande tycker jag att han kommit som en skänk från ovan. 

Vi pratade om en mängd saker, högt och lågt, ytligt och djupt, och en hel del om hur det startade, alltså studietiden och det första jobbet efter studierna. Vi speglade varandras erfarenheter. Jag ska inte berätta om hans upplevelser, annat än att de drog igång mina egna minnen från denna första tid i arbetslivet.

 

Nu har det gått några dagar sedan vi träffades, minnena har runnit till ytterligare, brottstycken av minnen har lagts till ett pussel där jag kan skönja bilden. Men jag vill inte se, vill inte minnas, för det är inte roligt alls. Det är nämligen ingen solskensidyll som bilden visar. Jag mår lite dåligt av dem, minnena, känner obehag och ovilja i hela kroppen, jag värjer mig. Men, ja, jag har tagit tjuren vid hornen.

I kort sammanfattning – under studietiden slocknade min naiva kreativitet och skaparlust. Jag behövde två sabbatsår för att få luft och ”stå ut”. På ett praktikjobb fick jag en urusel (utestängande) introduktion och kom in i en strikt könsuppdelad värld (som jag revolterade mot). Den arbetsplatsen gav mig senare min första, och enda, anställning. Efter några år växte en genusrelaterad mobbingkultur fram med mig i epicentrum. Jag sade upp mig. Och sen dess har jag varit min egen.

Detaljerna, de enskilda händelserna som bygger upp bilden är inte så kul att minnas. De kommer till mig en efter en, som att trä skräpbitar på ett strypande halsband. Det gör lite ont.

 

Men jag lärde nåt. Jag lärde att aldrig aldrig vara i sammanhang med dränerande klimat. Jag kan till och med se, med lite nyväckta ögon, att jag vikt mitt liv till att bidra till energigivande uppbyggliga arbetsklimat. Och det har jag gjort med den äran.

Men jag lärde också något annat som jag nu ifrågasätter. Jag lärde mig att jag måste kämpa för att platsa i arbetslivet. Att nog ingen vill ha mig. Ingen headhunting här inte. Den världsbilden har varit sann tills för några år sedan. Då blev jag faktiskt ombedd att komma och göra skillnad i en organisation. Lite märkligt att det var i den bransch, byggbranschen, där jag en gång fick de negativa erfarenheterna. Kanske är det heller inte så konstigt att det idag svider i bröstet av vånda ibland.

Även om det inte är så roligt att minnas de här danande åren, så tror jag att en omvärdering av orsak-verkan-bilden från förr (jag = oduglig, därför inte uppskattad i arbetslivet) har en välsignat bra effekt på hur jag tolkar skeenden idag. För jag har varit i de där jag-är-oduglig-och-dom-vill-nog-inte-ha-mig-känslorna som den här byggbranschmiljön triggar igång. Förmodligen helt och hållet grundat i denna obearbetade tid i mitt arbetsliv. Det är så de kan bli triggers. Troligen inte alls grundat i nutid.

Så kan det gå med lite spegling. Obehagligt och nyttigt. I förlängningen stärkande.

- Tack Calle för det.