Bentes blogg

Det här med samband mellan orsak och verkan är ett trixigt kapitel och inte alls lätt att förstå sig på. Särskilt om man har ambitionen att just förstå sambandet. Och ännu mer trixigt är det om man tror att det finns ett rätlinjigt samband, alltså en specifik orsak leder till en annan specifik verkan. Ju mer jag fördjupar mig i ämnet desto mer förvirrad blir jag.

En tid, låt säga någon månad, har jag inte alls mått lika bra i jobbet som tidigare. Situationen har gett mig många slags grubblor om vad som händer relationsmässigt på olika systemnivåer. Med olika systemnivåer menar jag som exempel olika organisationer stora emellan, grupperingar inom den organisation jag är verksam åt, dito inom den organisation jag är underkonsult åt, relationerna vår grupp där jag ingår och sist men inte minst inuti mig själv.

Jadå, det gungar. Rejält. Överallt. Klart att även jag känner av det. Och jag har haft intensiva kritiska tankar om mitt eget bidrag. Jag har varit mer självkritisk än på många år. Gnagande självkritisk. Jag har på ren svenska jag varit döless på jobbet.

Jag har försökt förstå. Vad har varit överföring och vad har varit självgenererat? Jag är ju gubevars organisationskonsult och jag är mitt eget verktyg. Jag har inte nåt annat att tillgå än mig själv. Det innebär att det jag förnimmer och uppfattar, mina tankar och känslor, ger mig den information jag behöver för att göra jobbet. Det ingår alltså i jobbet att känna både det ena och det andra. Att ta dessa känslor på allvar, även om de ger de svartaste vibrationer. Allt är alltså inte ljuv musik eller en dans på rosor.

Och jag har känt. Ibland har jag upplevt is. Känslokyla. Tomhet. Stumhet. Hopplöshet. Det har varit skitjobbigt. Jag har varit olycklig och börjat tänka oduglighetstankar om mig själv. Å så dessa frågor – vad är överföring och vad är självgenererat? Som alltid brukar det vara både ock.

Nu har jag fått ny information som förklarar en hel del för mig. Det gungar fortfarande på alla systemnivåer. Och min närmsta chef har knallat rakt in i den så kallade väggen med ett brak. Det är djupt tragiskt.

Nu kan jag se tillbaka på de stunder jag upplevt dessa jobbiga känslor och förstå att jag nog förnam sånt som inte var synligt och tydligt. Min kropp signalerade nåt med stora bokstäver som jag hade svårt att tolka. I brist på rimliga tolkningar började jag gå på tomme, förklarade situationen med min oduglighet, vilket är det självgenererande perspektivet. Nu när jag vet mer, är den där förbrännande självkritiken som bortblåst.
Så vad är orsak och vad är verkan?

I alla fall kan jag konstatera att vi alla är i ett stort och svårt projekt, där det gäller att måna om varandra, så att projektet som sånt inte skördar fler offer. Ett offer är ett för mycket, särskilt som det drabbat en sällsynt kapabel, trevlig och kompetent person, men där gunget runtikring på alltför många områden blev för mycket.