Minnenas brunn 2
Jag hittade gamla betygsböcker och mängder med terminsbetyg ända från Folkskolan, Realskolan och Nya gymnasiet. Ja även senare. Jag har scannat vartenda ett och liksom fått tillbaka minnena av min skolgång i koncentrat. Det slår mig hur duktig jag var och hur omedveten jag var om det. Och inte var det nån som sa det heller. Nu på ålderns höst tycker jag att jag var osynliggjord.
Men det är klart, ur skolans perspektiv så var jag självklar och självgående. Andra behövde stöttas och bekräftas. De fick premier och annan uppmuntran. De blev sedda. Under alla år av duktighet tror jag att jag fick en enda bok som premium. Med ett osäkert själv hade jag mått bra av lite mer bekräftelser.
Det här är nog källan till att jag blir rörd och upprörd av att höra om begåvade men understimulerade barn. De som slocknar för att de inte får tillräckliga utmaningar. De som måste anpassa sig till gruppens tempo och blir fel när de behöver mer stimulans. Kan tyckas som ett lyx-probem, men det är det inte i mitt hjärta.
Jag tänker också att det finns ett genusperspektiv i det här. Jag var inte bara duktig utan jag var duktig flicka. Det fanns inte någon förväntan på att jag skulle använda min duktighet till nåt. Ja, jo, mamma ville att jag skulle bli självständig, tror jag.
Det var chockerande att komma till gymnasiet i Härnösand och få Karin Westman Berg som klassföreståndare och lärare i Svenska. Bara ett år, men i alla fall.
Här behöver jag flika in lite fakta. Karin Westman Berg var litteraturhistoriker och en starkt drivande kraft till ökad genusmedvetenhet om litteraturen och författare. Om du klickar på namnet kommer du till Wikpedias beskrivning av henne. Jag tillhörde första kullen i det nya gymnasiet och vi hade pinfärska läroböcker. Karin skrev debattartiklar i svensk press om genusomedvetenheten i dessa böcker. Hon skrev att dessa unga duktiga flickor behöver få förebilder att identifiera sig med.
Karin försvann efter detta första år till Uppsala universitet (vet inte om hon var professor, men hon hade i alla fall inflytande). Hon bedrev litterära genussemnarier. Hon hade studenter som på tåget till seminarierna mellan Stockholm och Uppsala språkade samman och som senare startade Grupp 8. En del äldre läsare känner nog historiens vingslag.
Nu tillbaka till min gymnasiegång. Denna Karin WB såg på oss unga duktiga tjejer med entusiasm och förtjusning. Jag fattade ingenting. Jag förstod inte vilka hon pratade om. Jag förstod knappt att hon debatterade i Sverige och inte om vad.
Vi drev faktiskt en humanistisk klubb tillsammans med Karin, även efter det att hon flyttade sitt jobb till Uppsala - hon bodde kvar i Härnösand nämligen. Den klubben hette Hum Hum. Vi fångade kulturpersonligheter som råkade komma till stan, resonerade med dem om stort och smått. Det var mycket stimulerande. Jag upptäckte att jag var bra på att ställa bra frågor.
Summa sumarum så innebar min skolgång en tid av duktighet, osäkerhet och osynliggörande i alla år utom ett år i gymnasiet. Det året satte outplånliga spår.
- Karin, du lever inte längre, men tack i alla fall.
Kommentarer
Trackback
