Bentes blogg

Mitt internettiska krig fortsätter men nu är det färdigordat om detaljerna ett tag. Jag blir så trött så trött på det som inte funkar. Men, ett och annat funkar ju också, så jag har hopp om att vinna kriget. Sakta men säkert.

På jobbet har jag rollen som sammanfattare för tillfället.
Uppdragen duggar över mig. Och uppdragen förändras från ena dagen till den andra.

- Beskrivning modellen vi jobbat fram under de här åren.
- Förbered ännu en projektavstämning.
- Beskriv modellen ni använder i uppdraget i Sundsvall.
- Gör ett presentationsmaterial som vi kan prata till under den stora dragningen i slutet av november.
- Kanske vi ska lämna något skriftligt ifrån oss då? Kan du göra en skiss på det?
- Gör ett bildspel som vi kan använda vid extern information om projektet.

Allt det här är roligt att hålla på med. Egentligen. Men det där med att extrahera flera års arbete på ett kärnfullt sätt och lyfta fram avgörande framgångsrika beslut, prioriteringar, vägval på ett rättvisande sätt, det är en utmaning.

 

Jag går som katten kring het gröt och ruvar, har närmast kreativ ångest, får inget gjort, känns det som. Ja, jo, jag har ju gjort en sammanställning av mobiltrafiken för de två senaste åren. Jag har skickat fakturor och sorterat kvitton. Ett detaljpet som är olikt mig. En och annan blogg har blivit skriven. Och jag har lagt väldigt mycket patians.

 

Men så plötsligt händer nåt och förlossningen är ett faktum. Då gäller det att sitta still med penna i handen och låta det födas. Förlossningar kan nämligen inte avbrytas om det skall födas nåt. I mitt fall är en multiprocess som på en och samma gång tar itu med vad som är viktigt att säga, hur det ska sägas och hur det ska layoutas för en betraktare på ett lämpligt antal sidor så att det låter sig kopieras i ett folderformat. När förlossningen väl är klar är jag alldeles slak.

Detta hände i förrgår. Jag fick störtförlossning så där vid middagstid, kanske vid 18-tiden och då var det alltså bara att sitta still och sitta kvar och låta pennan och hjärnan flöda på. Efter några timmar var värsta fasen överstökad och jag kunde gå hem. Sen var jag alldeles mör dagen därpå. Grinfärdig. Kunde inte tänka en redig tanke.

 

Parallellt med denna kreativa process funderar jag på min egen kompetens. Kan vara bra att kunna beskriva den för andra, så här när projektet går mot sitt slut och jag ska kunna erbjuda mina tjänser till andra.

 

Jag går med en känsla om att vara smått unik. Men det är inte det jag får höra. Det jag hör är

- avstämningarna fungerar som mallar, som vi själva kan använda i andra situationer

- andra kan göra detta, det är inte så unikt

 

Har inte så mycket att sätta emot, men mitt väsen, min intuition, håller inte riktigt med. Jag har en rätt ovanlig kombination av kompetenser som, när jag flätar dem samman, blir smått unik. Jag förmedlar helhetsperspektiv på vår specifika verklighet, vårt sepcifika projekt, och kombinerar mjuka värden på olika strukturnivåer med hårda strukturer och kan rita och beskriva på ett sätt som blir begripligt för andra. 

 

Jag har inga mallar att gå efter och inte har jag någon person som förebild heller. I det arbetet känner jag mig rätt ensammen. Jag VET att jag har en sällsynt förmåga att fånga helheter. När det är gjort så ser det så enkelt och självklart ut. Folk förstår precis, de känner igen. Men jag vet att det inte är alldeles lätt att nå till den där klockrena enkelheten. Det ligger mycet mer möda bakom än vad de flesta förstår. Att eskriva helheter är något annat än att rada upp en massa delar tillsammans. Det är en transformerande kreativ process att göra helhetsbilder. Det är både roligt och krävande. Och när det blir mycket av den varan, så blir jag alldeles mör i hjärnan.

 

Nu sitter jag här med en ny tanke. Borde jag inte använda berättelsen, sagoformen, för att beskriva en komplex process? Det är en god tanke. Den ska jag sova på.

 

Alltmedan jag riskerar att bli ännu mer mör i hjärnan.