Bentes blogg

De små ettåriga damerna var mycket trevliga då jag var och hälsade på. Idel solsken och iver att umgås, upptäcka och lära. 

 

Det blir nåt särskilt med konsistensen på små barn som är ivriga. De blir liksom fastare i hullet och har en riktning i sitt beteende. Inget snack om vad de vill. De vill hålla på, se mer, öva, eller vad det nu kan vara.

 

I fjärilshuset fanns små trappor. De skulle gås i, om och om igen, å så om igen ett antal gånger till, och igen och igen, tills ryggarna på oss vuxna gnekade eller hjälplusten helt enkelt tröt. Inte kan de prata heller. Men kroppsspråket är det inget fel på. De talar med en tydlighet som är svår, för att inte säga, omöjlig att misstolka.

 

Efter en tupplur i vagn på väg hem och efter lite mat i magen fortsatte ivern. Nu inomhus. Hedda vill gå, och gå och gå. Jag har upptäckt varför hon är lite försiktig med gåendet. Ena foten är riktad framåt och den andra rakt åt höger när hon går. Det gör att hon har svårt med balansen och liksom slirar runt som om hon vore berusad. 

 

Signe fick lära sig att hälsa goddag av mig. Goddag. Det var väldigt roligt och vi goddagade så det stor härliga till. Till slut kom hon på att hon kunde förmedla sin lärdom till syrran. Signe och jag goddagade och sen gick hon till Hedda och goddagade med henne och så kom hon tillbaka och goddagade med mig å så iväg till en alltmer stortjutande Hedda (skrattjut) och goddagade där å så tillbaka till mig. Det blev en sån där procedur som upprepades om och om och om igen i det oändliga. Hedda tjöt av skratt och Tuva och Leo vek sig så småningom dubbla av skratt de med. Men Signe och jag tog uppgiften på största allvar, vi skakade hand och nickade med våra huvuden. Eftersom vi höll på så länge hann Leo fånga det på film, så nu sprids en helt bedårande goddag-film bland närmsta släkten.

 

På detta viset förflöt min helg hos barnbarnen. De var helt förtjusande.

 

På natten började de ynka. Täta näsor, svårt att andas, lätt feber på morgonen. Ynk ynk. Nu är de så där griniggnälliga så de håller på att driva sina föräldrar till vansinne. Förfärliga, helt enkelt.

 

Alltmedan jag har seglat iväg i tillvaron, jobbat en dag i Stockholm och sen åkt hem. Nöjd med en fantastisk vistelse med förtjusande barnbarn. Jag har bara svårt att tro att föräldrarna just nu vill skänka bort de förfärliga till första bästa....