Bentes blogg

För det mesta är jag käringen med strömmen. Flyter med och stirrar storögt på tillvaron.

Men ibland är jag emot. Som nu, t ex. Jag kan tycka att jag silar mygg och sväljer kameler, när jag gör en så stor sak av följande.

I några år har det vid den här tiden varje år cirkulerat ”hemliga” meddelanden Facebook bland oss tjejer. Det brukar komma i mitt brevfack ett meddelande om att ”gör si och så, så manifesterar du att du stödjer kampen mot bröstcancer. Sprid det till andra tjejer". (Alltså inte killar.)

Nu pågår en ny våg. Den här gången har jag inte fått nåt visk-visk-meddelande, så jag vet inte riktigt vad instruktionen är. Men den ena efter den andra av mina vänner meddelar på FB att de ska ut och resa. Långt och länge. 7 månader i Prag. 100 dagar i New Tork. 5 månader i Österrike. Etc etc.

- Nå, varför vill jag inte delta? För jag stöder ju liksom kampen mot bröstcancer.
- Jo, för jag ogillar att stänga folk ute. Varför i fridens dar skulle inte killar kunna vara med och stödja kampen mot bröstcancer? Varför vara hemlig om detta? Varför stänga en befolkningsgrupp ute?
- Nä, det här tycker jag inte om. Så därför deltar jag inte i kampanjen på FB. Fast jag ogillar bröstcancer.

- Det påminner mig om min uppväxt i Byske. Några år i folkskolan fanns en grupp tjejer som hade en hemlig klubb om mig. Den gick i princip ut på att stänga mig ute. Det var inte så kul. Därför vill inte jag medverka till att stänga oskyldiga människor ute från en gemenskap, där de rimligen borde kunna höra hemma. Om de vill.