Sahlgrenska
Sahlgrenska - detta röriga område av byggnader av diverse slag, som är en livlina för så många.
Den här bilden reprensenterar den där förvirrande rörigheten. Det kan också vara så att det är förvirrande rörigt för mig att ta mig an en hel stor stad och att jag projicerar min egen förvirring på delar av stadsmiljön.
- Det må vara hur det vill med den saken. Olika sorters utkastade hus av olika grad av permanentning är vad jag uppfattar. Alldeles intill huvudentrén, som för mig bör vara den naturliga utgångspunkten för att orientera sig vidare i hela sjukhusområdet.
- Om det inte fanns några skyltar? Jo då, det gjorde det. Och det finns namn på stråken som jag kan orientera mig efter, blå och bruna strpket, t ex. Men, likväl, den rent fysiska miljön är inte hjälpsam i orienterandet. I alla fall vid första, andra och tredje påseendet.
- Värst va gnällig jag är!
Ovilligt inser jag att Sahlgrenska är en livgivande Go:Bit även för mig. Jag hade ett rutinärende dit, att lämna ett urinprov, och lärde mig därmed var provtagningsenheten ligger. Jag var inte den första...
Jag ska inte klaga. Mitt nummer 165 kom upp på displayen på en gång. Men så hade jag läst att det var minst kö i slutet av veckan i slutet på dan, och just då var jag där.
Jag bekantade mig också med fiket där intill huvudentrén. Det ligger ungefär där fiket på Sundsvalls sjukhus ligger. Syndade med en smoothie, kaffe och ett vaniljhjärta.
Satt och tittade mig omkring och ut på den artificiella grönskan.
Det är nåt ogästvänligt med dessa våra sjukhus.
- Vad skulle man kunna göra för att få själva miljön mera attraktivt hälsobringande och samtidigt funka så där industriellt effektivt, som ett sjukhus behöver göra? Sjukhuset hos antroposoferna i Järna förmedlar en medmänsklighet som jag skulle önska mig fanns på svenska normalsjukhus. Och jag är medveten om att det är skilnad på produktionsskala. Men det är måhända också skillnad på förhållningssätt till den människa som ska vårdas och att den fysiska miljön också är en del i vårdbehandlingen.
