Bentes blogg

Jag är konvalescent efter cykelkrock med påföljande hjärnskakning i måndags. Jag känner mig på ett vis som en skalbagge på rygg. Klarar inte att göra så värst mycket, helt enkelt. Finlir och precision i motorik och tanke är inte min bästa gren just nu. Men lite klarar jag. Känslolivet har jag kvar och förmågan till fascination.

Därför summerar jag några intryck från de senaste dagarna som osedvanligt givande. Kanske, om jag beskriver dem, förstår jag vad som var så värdefullt. Just nu, innan jag formulerat mig, har jag inte den blekaste. Det rör sig om vitt skilda upplevelser, sammanhang och teman.

Min allra som käraste urolog, som jag gjort slut med (läkare-patient-relationen alltså) för att istället bli väninna med, var på besök några dagar i veckan. Hon duschade mig med mustiga berättelser ur sitt liv. Hon har många kontakter med människor från långt-bort-i-stan som hon fått av au-pair-vistelse och studier i Frankrike och under sin karriär som urolog på internationella konferenser. Berättelserna lever ett fritt luftigt liv i min – ömma – hjärna med en stimulerande effekt. Det handlade om kapabla intelligenta öppna människor som inte haft de bästa förutsättningarna, till att börja med, men som gjort viktiga saker för …. Ja, jag vet inte vad. Det handlade också om förunderliga sammanträffanden på förunderliga platser på vårt jordklot. Det var en förtrollad stund.

Idag började jag jobba. Vi hade ett möte, som vi kallar för Buljong-möte, och som syftar till att vi ska kondensera och lära av det uppdrag vi har, och som vi menar att vi genomför otraditionellt. Vi är ute efter att kunna sätta spår för eftervärlden, kanske först och främst till vår ointresserade beställare. Det är ett öppet utforskande utan att ha något facit. Vi är en mindre grupp som träffas då och då och kokar ihop soppan. Idag kunde en av oss kockar inte närvara och jag var lite defekt i hjärnan och min kollega kom neddimpandes från en närståendes begravning och… ja, vi var kanske inte alldeles på topp. Men hej vad det gick bra. Inte vet jag heller hur det gick till, men värdefullt var det. För mig, för oss. Jag var närmast rosig om kinderna av stimulans när mötet var över två timmar senare. Vi behandlade ramar för projektarbete i byggsvängen, offentlig upphandling av totalentreprenad eller delad entreprenad, löpande räkning eller fast pris, om att samverka med andra som har ett annat ramverk för sin existens, om möjligheterna som ligger i stora projekt och deras begränsade överförbarhet till mindre projekt, om finslipning och förbättring av rådande arbetssätt och om möjligheten att genomföra helt avgörande och genomgripande förbättringar – med ganska enkla medel. Högt och lågt, huller om buller.

Så var det dags för den tredje stimulansduschen. Trita Parsi, dagens Sommar-pratare. Invandrare från Iran, upplevde utanförskap i Sverige, både faktiskt och skapat av egen kraft. Om Sveriges syn på invandrare som hjälpbehövande / problem – och inte var det stärkande för honom att bli betraktad så. Han tog avstånd, ställde sig utanför. Växte upp, studerade vid Handels och inriktade sig på internationella relationer, gifte sig med en multikulti kvinna (alltså med arv från flera olika kulturer), doktorerade i USA och ägnade sig främst åt Iran, USA och Israel. I USA upptäckte han hur svensk han var. Den svenskheten han så kraftfullt tagit avstånd från. Han kom på sig själv med att han måste vara borta från sitt hem för att kunna uppleva det som hemma. Detta absurda faktum fick honom att tänka om. Att bejaka alla kulturella identiteter han bar på. För en sån som han kan inte bara vara en sort, han är många. Hans barn har fått var sitt irankst, arabiskt och fornnordiskt namn för att markera multi-kulturaliteten. De firar numera alla sina kulturers helgdagar, Iranska nyåret, midsommar och julafton, thaks giving etc med inlevelse. Han berättade också om sina aktiviteter inom det storpolitiska området. Han vill att USA ska stötta utvecklingen av mänskliga rättigheter samtidigt som de för samtal om nedrustning. Inte vapensnack först, mänskliga rättigheter sen. Ett sånt program får mina kinder också att rosas.

Egentligen hör nog Anja Perssons Sommarprogram hit också. Hon var väldigt personlig i sitt identitetsberättande, och det var väl rörande i sig, men jag kopplar på en extra intresseväxel när hon berättade hur hon tänkt ut det hela i relation till massmedia och hela svenska folkets tyckande.

Nå, vad finns det för gemensam nämnare i det här? Det skulle väl vara jag. Skalbaggen på rygg som inte förmår särskilt mycket just nu, varken mentalt eller fysiskt. Vare sig jag ligger och sprattlar på rygg eller om jag fnattar runt, så inspireras jag av utforskandet, det nya okända, de olika kulturerna, mötena, de nya tankarna, berättelserna, det oväntade, det absurda, det paradoxala… Och så handlar det om sambandet mellan det individuella perspektivet och det organisatoriska och samhälleliga, om det strukturella och kulturella. De är varandras förutsättningar, det ena kan inte finnas utan det andra. Hur mycket vi än önskar att kunna renodla och begränsa synfältet. (Är jag organisationskonsult, eller?)

Jag känner mig duschad av sådana kvalitéer, här där jag ligger, på sofflocket och filosoferar. Och jag klagar inte det minsta över det.