Bentes blogg

Nu vet jag nåt om hjärnskakning.

Den där olyckan fick efterföljder som jag inte begrep då jag skrev sist. Igår morse messade jag till Tuva och Leo om att jag mådde illa och hade ont i huvudet. En vettig människa skulle dra nån sorts slutsats av detta, men det gjorde inte jag. Faktiskt. Jag tänkte bara
- O nej, inte migrän, nu också!

Tuva och Leo fattade. Tuva ringde omgående upp och beordrade mig att ringa sjukvårdsupplysningen och berätta vad som hänt, och att inte underdriva situationen.
- Å sen ringer du upp mig på en gång och berättar vad dom sa.
- O nej, inte nu. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag mår för tjyvtjockt för att härja med sjukvården.

Det kändes oöverstigligt att leta rätt på telefonnumret till sjukvårdsupplysningen, jag mådde illa av att titta på datorskärmen, där siffrorna 1177 gick lätt att hitta.

För att göra historien kort. Jag råddes uppsöka akuten på Sahlgrenska. Duschade av mig. Kräktes upp morgonfilen i imponerande kaskader, i sängen, på mattan, i papperskorgen, i köksvasken, i handfatet och på nattlinnet i sängen och på mattan igen. Tog taxi, mådde tjyvtjockt, satt i flera timmar och väntade på min tur, frös, blev kollad och befunnen hjärnskakad utan inre blödningar. Jag klarade att blundandes peka med pekfingrarna på nästippen och att stå stadigt med fötterna samman.

Jag fick också veta att hjärnskakningar kan ge sig till känna dagen efter, ja till och med förvärras andra dagen efter. Och sitta i flera dagar, ja till och med flera veckor, i sällsynta fall någon månad. Jag kommer troligen få koncentrationssvårigheter och bli trött. Om jag blev sämre skulle jag höra av mig. Om munnen börjar hänga eller om jag får känslobortfall eller stickningar i ena armen behöver jag uppsöka akutvård.

Nu äntligen började jag fatta. Det hade inte gått så bra som jag först trodde. Å andra sidan, det hade kunnat gå riktigt illa.

Tog taxi hem. Spydde som en katt igen några vändor. Sen somnade jag. Hela resten gårdagen sov jag. Min fd urolog K, numera vän K med dotter L har kommit på besök. K, som flytt sitt sjukvårdande arbete i Sundsvall kom att bli min hemtjänstpersonal. Hon sköljde av spykläderna, tvättade dem och hängde tvätten, bäddade rent min säng, sa åt mig att inte sova mer än 1-2 timmar i sträck och att ha koll på att jag var någorlunda lättväckt. Därför satte jag min väckare på ringning var 1,5-e timme.

Tyvärr funkar det inte så bra att skriva, messa, se TV. Allt med preciserad syn är jobbigt. Hörsel funkar bättre. Har idag avverkat Spanarna på radio och nu även ett sommarprogram med Chrisitna Lamperud-Önnerud. (En obotligt innovativ människa, full av kraft. Stön!)

Att jag nu skriver dessa rader är ett friskhetstecken. För så är det. Jag mår bättre idag. Även om det fortfarande känns skakigt. Ämnar följa råden om att ta det lugnt.

Tänker av och till på hur nära det var att ha gått riktigt illa. Hjärnblödning, inre blödningar, benbrott etc är inte så kul, tänker jag. Därmed konstaterar jag hur bra det ändå gick, även om det var nära ögat. Jag är också nöjd med att tidigt ha berättat om olyckan för Tuva och Leo, för att få hjälp med bedömningen av situationen. Så pass mycket sinnesnärvaro hade jag och jag förstod att omdömet kan falera när hjärnan fått sig en smäll. Det visade sig ju behövas.