Bentes blogg

Nu pågår beteendeförändring. Det är inte så att jag är latare nu än tidigare, nej, tvärt om. Men det är ett större krig i mig nu. - Tänk att det ska behövas så mycket inre snack i hjärnan för det lilla jag gör. Hade jag inte haft veckosamtalen med mina hälsocoacher så är jag säker på att jag hade maskat ännu mer.

Det är inte rimligt. Tillsammans har vi hittat på det så att det ska vara så himla trevligt och roligt. Alltså, bättre kan det inte bli.

Ändå finner jag mig ibland, oftast helgdagar, i att ta det lugnt på morgonen med en känsla att snart så, snart ska jag ge mig ut på det där trevliga, vad det nu är. Jag njuter av frukost, tidning, spel, korsord, kanske lite bloggande… och timmarna går.

- Men snart så. Sen kan jag få för mig att baka, teckna, laga mat, fixa med nåt i hemmet, ladda hem appar, söka info på nätet, tvätta… och så går några timmar till.

- Men snart så. Få se, vad är det för väder ute? Om det är fint, så tänker jag - Snart så, innan det blir sämre väder. Regnar det vidtar ett inre lugn. - Shit, det regnar! Då kan jag med gott samvete hålla på med det jag håller på med. Bortemot 20-tiden på kvällen ska solen snart gå ner och då undrar jag hur vettigt det är att ge mig ut. - Asch, jag behöver inte göra det NU. Jag tar det i morgon istället.

Så kan jag hålla på. Hela dagen har jag alltså ägnat mig åt motion utan att göra det. Bara tänka.

Men, som sagt, jag får EN DEL gjort, som jag kan avrapportera till de mina. Och det jag gör mår jag bara bra av. Det finns inget ont att säga om det.

Så här vill inte jag ha det. Upp med mig och gör det där som ska göras, trevligt eller inte, på en gång på morgonen och njut sedan hela dagen åt den fräschör som infinner sig i att ha gjort det. Detta har även mina coacher kommit på, så jag är ordinerad morgonaktiviteter i första hand.

Jag vill ha slut på det där inre kriget. Jag vill vara hyfsat vältränad och i normal vikt, helst utan den ständiga värk jag har nu i fötter och knän.

Det bästa jag kan säga om situationen är att detta inre krig inte skulle pågå om det inte var beteendeförändring på gång. Mitt kroppsliga system skulle inte protestera då. (Eller, det gör det. Systemet protesterar med onda knän och fötter!) Och det är väl gott och väl. Men jag vet att det är tillfällig förändring. Jag har ett långt liv av erfarenhet av att Latmasken brukar vinna i långa loppet. Eller, lite mer uppbyggligt formulerat, Latmasken brukar ta ut sin tribut i långa perioder.

Nu är jag ute efter bestående förändring. Så det är väl bara att leva med det inre kriget tills Latmasken förtvinar. Och ha bra stöd, så länge kriget pågår.

Den inre domaren är hård nu då den säger – Hur många personer har inte varit ditt personliga stöd under ditt liv. Alltså, jag bara frågar.

Å så är kriget igång igen. Hej och hå.

Nåväl. Nu i morse tog jag en cykeltur kl 7 på morgonen (och hittade en undergång under Ullevileden bortöver Gårda. Toppen!) och om en stund blir det en tur till Sahlgrenska då jag ska på en rutinkontroll.

- Snart så