Lille Gunnar
Där på Redbergsplatsen, mittemot Östra Kyrkogårdens entré, mindes jag plötsligt Lille Gunnar. Honom passerade jag dagligen under tiden i övernattningslägenheten på Bielkegatan i Lunden. Nu fick Ulla stifta hans bekantskap, där i Östra Kyrkogården.
Här vilar Lille Gunnar.
Vet inte varför, men han har blivit så levande för mig. Han är den av alla där i kyrkogården jag verkligen minns. Kanske är det för att han fått behålla sitt familjära tilltalsnamn på gravstenen. Jättefint, tycker jag. Det finns nåt kärleksfullt över gravstenen. Ulla och jag stod där och läste på graven och filosoferade över hans och familjens öde.
Kanske minns jag honom för att vi upptäckte graven, mina anhöriga och jag, under vårvintern för drygt ett år sedan. Det var då som dom började vänta barn vilket senare visade sig vara en problematisk graviditet. Nu är de föräldrar till tvillingflickor som klarat sig närmast mirakulöst bra trots dåliga odds. Men så har de haft sjusärdeles coola kärleksfulla föräldrar och med samlade svenska medicinska eliten som livsbringade support. Det hade förmodligen inte Lille Gunnar, i alla fall inte den medicinska uppbackningen. Gravstenen är en Go:Bit att reflektera över, i det lilla stillsamma formatet.
