Bentes blogg

När jag satt där på Lärjedalens trädgårdsförenings café och vi sångare i Alma-kören samlade oss, kände jag igen en gammal känslopalett. Jag har känt så även under våra sångtillfällen på måndagskvällarna.

I den där stora gruppen av körsångare känner jag igen kluster av folk. De liknar grupperingar från skolans tid. Alltså folkskolans. Ja, jag är ju så gammal så jag gått 6-årig folkskola, 4-årig realskola och 3-årigt gymnasium.

Där fanns innegänget av brudar som var snygga och hade lätt att prata med killarna. Ja, killarna flockades runt dem. Alltså de snygga charmiga killarna, dom som var duktiga i gymnastik. De spelade ishockey och fotboll, sprang fort och hoppade högt och långt. Ibland var innebrudarna rent av taskiga. Hade hemlig klubb om mig och frös mig ute. Det var alltid en ledare som tog befälet kring utfrysningen och de andra var flata och hängde med. Och så fanns det andra grupperingar som umgicks så att man nästan kunde se samhörighetsbanden mellan dem. Jag tillhörde inget av gängen.

Det är dessa erfarenheter från en liten norrlänsk håla, Byske, som för evigt fått mig att vilja till större platser med större variation av människor. Där det går att hitta gelikar som är lika eljest som jag själv. Jag är fullkomligt avtänd på små samhällen, små skolklasser och ja, jag är det minst gröna-vågiga man kan tänka sig. Jag är för evigt avtänd på att viljelöst och oreflekterat följa en ledare, bara för att få höra till och få vara med i gänget. Det har jag märkt många gånger i vuxenlivet. Goda ledare, ja, men taskiga ledare, nej. Då går jag min egen väg, även om priset är mycket högt. Goda sammanhang, ja, dåliga sammanhang, nej. Idag skulle jag säga om mig själv att jag blivit en mästare i att välja de för mig goda vägarna och sammanhangen.

Nutidens innebrudar i min kör, Alma-kören, är snofsigt klippta, har färgade hårslingor, är brunbrända och har raffiga smycken, diskret klädsamt smink och stilfulla kläder. De ser verkligen bra ut och verkar lägga mycken möda vid sina utseenden. Och de har bestämda platser i kyrkan, sittplatser längst fram. Gu nåde den som förirrar sig dit och tar någons plats. I känslopaletten ingår att jag inte hör hemma där. Ingenstans. Och framför allt inte bland innebrudarna. Känner en gnutta rädsla för dem, till och med. Har beredskap för taskigheter. Jag är eljest. Jag är fel. Jag är utanför.

Nu, i vuxna år, förstår jag ju att det här är frusna gestalter. Känslan har förmodligen mycket lite med verkligheten att göra. Jo, de fasta platserna är verklighet. Men i övrigt är det nog min barndoms utanförskap som väckts till liv nu när jag är i stora grupper av folk, som jag faktiskt inte känner. Det är riktigt intressant att uppleva hur tidiga erfarenheter dyker upp och ställer till det. Nu när jag sett det kanske det går att bryta igenom så småningom, att omtolka intrycken med andra glasögon än de som är färgade av barnets utanförskap.

Det berättar om vem jag var, en gång i tiden, som liten flicka. Jag känner för henne, den där flickan som var eljest och kände sig utanför alla grupperingar. Men som lärde viktiga saker av det. Bl a att jag varken är särskilt eljest och utanför och absolut inte fel.