Bentes blogg

Under de här dagarna som konvalescent har jag inte gjort många knop. Närmare bestämt ingen. Utom i ett avseende.

Min tvättmaskin har börjat krångla. Det gick inte att öppna luckan efter en tvätt och efter ett tag visade det sig att den inte tömt vattnet som den brukar. Jag plockade fram mina gamla tvättmaskinägarkunskaper och tömde maskinen nedtill. Sen kunde jag centrifugera, om än knappt, och därefter öppna luckan och hänga tvätten på tork. 

Ungefär så långt kom jag innan jag åkte iväg som Florence Nightingale till sjuka tvillingfamijen i Stockholm.

När jag kom hem igen hade mitt problem faktiskt inte försvunnit. Samma sak hände med ännu en tvätt. Dessutom visste jag inte om det var tvättmedelsbemängt vatten som var kvar i maskinen eller om det bara var sköljvatten som skulle ut på någe vis. Samma tömningsmetod som förra gången.

När vattenåarna på golvet väl börjat torka in tyckte jag mig se ett vitt pulver i strimmor blandat med rött ludd. Drog slutsatsen att plaggen som hängde på tork var fulla med tvättmedel.

Å så tog flunsan ett hårdare järngrepp om mig och tvingade ner mig till soffläge.

Skam den som ger sig. Det går ju att surfa och hämta information från sofflocket. Det går riktigt bra dessutom. Så kom det sig att jag hittade en vitvaruaffär vid Odinsplatsen. Edwins vitvaror, återvinning och service. Jag har nog sett vitvarorna i skyltfönstret på den tiden då jag väntade att bli upphämtad av nån jobbarkompis. Odinsplatsen var ett bra upphämtningsställe.

 

Jag ringde dit på fredag eftermiddag. En man med stark brytning svarade. Vi var kärnfullt korthuggna i vår konversation och jag bestämde på liggande fot att helt enkelt byta maskin. En begagnad får duga som ny. Efter stängningsdags kl 18 samma dag (!) skulle det komma hantverkare och installera den nya maskinen och ta med sig min gamla. Och jag skulle ha kontanter att betala med mot utfört arbete och en garantisedel/kvitto. Jo då. De kunde kolla det där med diskmaskinen också.

 

Det kändes overkligt att i en storstad hamna nånstans så nära med sån service. Som på bonnalandet.

 

Bortemot 19 kom två gubbar med en nästan likadan maskin som den som skulle bytas ut. De talade lite eller ingen svenska alls. Riktigt skruttiga var de.

 

Det gick snabbt att sätta dit den nya maskinen. Det var dags för koll av diskmaskinen, om den kunde installeras över huvud taget. Den stod i källaren och jag hade i mitt febriga tillstånd valt bort att bära upp den.

 

Jo visst. Jag fick den ene mannen att följa med mig till källaren att hämta diskmaskinen. I hissen ner fick jag veta att han var från Serbien, att han mest bara jobbar och liksom inte har tid lära sig svenska, att han varit här i två år.

 

Jag proteseterade. Sa att det inte finns några genvägar - det är bara att träna och träna och träna att prata svenska. Och att det är bra att kunna prata språket där man lever och bor. (Hur mycket Kajsa kavat/Bente beskäftig får man vara?). Han mumlade mest.

 

Jag pratade på, långsamt och tydligt, om min diskmaskin, att han fick bära den, att jag låser förrådet efter honom, att hissen ligger tio meter bort, vart tog kompisen vägen?, att han får undersöka själv om diskmaskinen kan anslutas i mitt kök, osv.

 

Det kunde den inte, kom vi fram till. Svetten lackade på honom och han bad att få prata engelska medan vi pratade kopplingar och dragningar. Jag tror att det var jobbigare med språket än med diskmaskinens tyngd.

 

Jag fick honom att ta med sig diskmaskinen också. Vi hade lite kul med att uttrycka "Ha en bra helg" och "God jul" och sånt.

 

Ja, han hade det inte så lätt för sig, som jag sa. Och jag var tjurig och ville verkligen höra vad han sa och rätta till de allra mest obegripliga grodorna. Å så började vi närma oss utgången och ett farväl.

 

Då tackade han mig. 

 

- Hallå, omvända världen. Det är jag som ska tacka för att han kommer och byter ut en tvättmaskin en fredag kväll då vanligt folk gjort kväll för länge sen. Samma dag som jag ringde om hjälp.

 

Jag undrade naturligtvis vad han tackade mig för. Jo, han tackade mig för att jag hade PRATAT med honom. (Det är ju så man kan gråta.)