Bentes blogg

Bubblepirr i bröstet. Uppfylld känsla. Lite hisnande. Läskigt. Förändrande. 

 

Så har jag det just nu. Jag är med om något som jag inte upplevt själv förut men som många andra har varit med om, inte minst med min försorg. 

 

Jag har just träffat en person som kanske ska vara min mentor ett år framåt. 

 

Det känns faktiskt väldigt bra. Eller?

 

Hittills har jag ägnat en del uppmärksamhet åt att inte veta så mycket om karln och det lilla jag lyckats ta reda på har liksom inte dugt i mina överkritiska ögon. I ärlighetens namn så har jag nog sågat honom jämsmed eller under fotknölarna. Jag har plockat fram hörntänderna och gjort mig beredd att återkoppla till arrangören Almi att matchningen var värdelös och att även de gör ett värdelöst jobb.

 

Då har det sina sidor att, som jag, vara tränad i självanalys och att samtidigt som jag är i en läskig process också står vid sidan om densamma och liksom betraktar mig själv. Och vad ser jag då? Jo, ett skräckslaget litet ynk.

 

För känslan av den värdelösa matchningen har inget med varken Almi eller den mansperson jag just träffat att göra. Det har BARA med mig att göra. 

 

Stora duktiga kapabla Bente darrar som ett asplöv och gör sig beredd att använda taktiken atack-är-bästa-försvar.

 

Jag har jobbat på att tagga ner. Jag må ju träffa karlskrället innan jag skåpar ut honom. Jag har till och med sagt åt mig själv att vänta in, KANSKE kan det vara givande, trots allt.

 

- Var öppen, har jag sagt till mig själv. Var öppen för att det här ska vara givande på ett eller annat sätt. 

 

Nu sitter jag här efter första mötet och har inte stort mer att säga än

- Wow. 

 

Då kommer nästa sjok av skräckslagna tankar.

- Tänk om han inte vill vara min mentor? Tänk om inte JAG duger?

 

Man kan undra hur jag ska ha det. Egentligen.

- Lilla vännen. Tagga ner. Det visar sig. Det ger sig.

Säger jag ännu en gång till mig själv.