Tomgång
Dom här sommarpratarna, dom stannar kvar i mitt huvud och fortsätter att prata med mig långt efter att jag lyssnat på dem. Vissa av dem i alla fall. - Får dom göra så?
Ta tex han Göteborgaren som blev Thailändsk skogsmunk. Björn Lindeblad. Han berättade om hur han mötte sig själv där i enformigheten och la märke till detta eviga tjafsande som pågår i hjärnan. Han noterade att hjärnans tankar hela tiden kritiserade honom, vad han än gjorde. Bla bla bla om hur han inte duger på det ena eller det andra sätet. Bla bla bla. Bla bla bla. Bla bla bla, i det oändliga.
Ta tex han Göteborgaren som blev Thailändsk skogsmunk. Björn Lindeblad. Han berättade om hur han mötte sig själv där i enformigheten och la märke till detta eviga tjafsande som pågår i hjärnan. Han noterade att hjärnans tankar hela tiden kritiserade honom, vad han än gjorde. Bla bla bla om hur han inte duger på det ena eller det andra sätet. Bla bla bla. Bla bla bla. Bla bla bla, i det oändliga.
Alltså, så har jag det också. Min hjärna håller också på att tjafsa om att jag är fel på än det ena än det andra sättet. Och är jag inte direkt fel, så är jag i alla fall inte rätt. Eller tillräckligt bra. Eller intressant. Och absolut så är jag för mycket av den där ointressanta delen.
Just nu håller hjärnan på med att recensera huruvida det är en bra idé att skriva så mycket som jag gör. Eller så lite som jag gör. Och vad jag skriver om. Och när jag skriver.
Ett är då alldeles säkert. När jag gör det och vad jag skriver om är FEL. Det duger inte.
Det här är mycket tröttsamt. Borde jag inte lägga av med det där ointressanta dravlet till skrivande?
Men se, då dyker en annan sommarpratare upp i min hjärna. Märta Tikkanen. Hon pratar om orden. Om att vi inte kan förstå nånting utan att ha tillgång till orden. Hon pratar om olika sorters upplevelser som är svårbeskrivna. Hur beskriver man passion så att det framgår att det är passion det är frågan om och inte bara en alldeles vardaglig händelse? Hur beskriver man känslan av svek. Kärlek. Etc. Utan ord har vi inget att förmedla. Hon pratar om skivandets måste för att över huvud taget ta sig igenom svårare passager i livet. Hon skriver inte för att fly det svåra och komplexa utan för att förstå och därmed kunna ta sig igenom. Med hennes budskap i hjärnan förnimmer jag en känsla av att jag skriver för lite.
Jag har ju också nåt att berätta, nåt som kan vara värt att sätta ord på. Om inte annat så för min egen skull. För att förstå och komma vidare i livet. Så jag kanske ska fortsätta skriva i alla fall.
Det här är mycket tröttsamt. Borde jag inte lägga av med det där ointressanta dravlet till skrivande?
Men se, då dyker en annan sommarpratare upp i min hjärna. Märta Tikkanen. Hon pratar om orden. Om att vi inte kan förstå nånting utan att ha tillgång till orden. Hon pratar om olika sorters upplevelser som är svårbeskrivna. Hur beskriver man passion så att det framgår att det är passion det är frågan om och inte bara en alldeles vardaglig händelse? Hur beskriver man känslan av svek. Kärlek. Etc. Utan ord har vi inget att förmedla. Hon pratar om skivandets måste för att över huvud taget ta sig igenom svårare passager i livet. Hon skriver inte för att fly det svåra och komplexa utan för att förstå och därmed kunna ta sig igenom. Med hennes budskap i hjärnan förnimmer jag en känsla av att jag skriver för lite.
Jag har ju också nåt att berätta, nåt som kan vara värt att sätta ord på. Om inte annat så för min egen skull. För att förstå och komma vidare i livet. Så jag kanske ska fortsätta skriva i alla fall.
- Men bara om det vore lite mera intressant.
Ja, så här håller hjärnan på. Tröttsamt är det. Det är som om den gick tomgång.
Ja, så här håller hjärnan på. Tröttsamt är det. Det är som om den gick tomgång.
Kommentarer
Trackback
