Bentes blogg

Det här är en dagsfärsk berättelse om mitt barnbarn Signes lärande. Signe är knappt ett år gammal och kan prata dadaspråk.

Signe fingrade med några kablar och kontakter.

Föräldrarna:
- NEJ!!!

Det är ju viktigt att hon inte dör. Det är också viktigt att ord och kroppsspråk hänger ihop, så de sa entydigt "nej" på skarpen. De har tränat in betydelsen av "nej" en tid.

 

Samtidigt är det ju så att knappt ettåriga människor inte förstår graden mellan livsfara, fara och bara upptäckarglädje. Ja, dom vet väl inte ens vad fara är. 

 

Dessutom kan dom lätt avledas från än det ena, än det andra. T ex från livsfarlig verksamhet.

 

Därför sa pappa Leo:
- Kom Signe ska jag berätta nåt för dig! KOM!

 

Det här sa han med sin allra mest förföriskt konspiratoriska bara-du-och-jag-har-en-hemlighet-som-innehåller-bus i rösten.

 

Signe sa sitt första ord:
- NEJ!